Françoise Sagan
Söndagskänslan. Den kan vara ångest, om man inte tar sig i väg någonstans. För några veckor sedan åkte jag och tittade på människor som gillar löpning och som den söndagen sprang Hässelbyloppet, eller som jag; hejade på och beundrade de som gjorde det. Den söndagen blev inte söndagsångesten så stor. Idag är den inte heller så stor, men jag hade tänkt få så mycket gjort. Det får jag inte. Vill hellre lägga omkull mig med en (eller tre) böcker och smälta livet och tankarna lite utan att få ångest.
En intensiv helg har passerat som till största delen bestått av körsång men även lite frustration och som avslutades med en fem timmar lång caféfika. Det som har blivit lidande är nog sömnen så det är ingen rolig måndag idag. Ont i både huvud och mage. Så nu ska jag försöka att ta det lugnt resten av kvällen även om det känns som om jag borde göra det som inte har blivit gjort när jag varit absent.
Jag hade längtat så länge efter hösten, vardagen och rutinerna, men inte längre. Vardagen får det att kännas som om ingenting händer trots att det faktiskt händer rätt så mycket när jag tänker efter. Är det inte oktobertristessen som är felet så är det min egen tristess. Snart två år nu i samma lägenhet. Det är min längsta tid på samma ställe på flera år. Känslan att komma bort, hitta bort, finna något längre bort. Hela tiden. Kanske är det bara en vana, ovana. För det händer som sagt saker hela tiden som förändrar tillvaron med myrmillimetrar. Jag är inte samma före och efter. Men det är allt annat.