onsdag 26 september 2012

Kaffet

Nu är jag glad att jag är kaffedrickare. Efter en natt med usel sömn är det min livlina. Hoppas nu att jag lyckas pigga på mig, att inte regnet når mig och att tågen går som de ska. Då kommer att det här bli en bra dag.

tisdag 25 september 2012

Agnes

Idag har jag fått en ny bästis. Agnes och jag kommer hur bra överens som helst. Vi hade ett väldigt trevligt meningsutbyte om litteratur. Hennes favorit just nu är Max-böckerna och hon var imponerad av att jag ska hänga på Bokmässan resten av veckan. Det hade hon också gärna gjort, men hon har lite annat att stå i. Att vara nyfödd till exempel.


Litteraturnörden herself.

söndag 23 september 2012

Drömmar

Jag kommer ihåg tre drömmar från i natt, vilket är ganska ovanligt. Förr kom jag ihåg mina drömmar väldigt väl och skrev drömdagbok och så där. Men på senaste tiden har det inte varit så frekvent, på gott och ont. Jag tycker att det är spännande med drömmar men det tar energi att bli engagerad i sina drömmar. Min erfarenhet är att jag de morgnar när jag vaknar och minns vad jag drömt, inte känner mig lika utsövd som de drömfria. I alla fall, nattens tre drömmar:
  • Heather Morris står på fältet bakom mitt hus och sjunger "Hold it against me". När hon sjunger "If I said I want your body now, would you hold it against me?" skriker jag: "Yes! Yes I would hold my body against you!!!" Hon strirrar på mig och vänder sig sedan om och springer i väg medan jag står kvar. Jag vaknade med skammens brännande kinder.
  • Jag har lektion i textilslöjd (som elev, inte lärare) och min slöjdlärare från mellanstadiet säger till mig att hon är väldigt besviken på att jag gör ett så dåligt jobb och sedan vänder hon sig till resten av klassen och säger: "Den som gör lika dåligt som Sara borde undra varför hen har valt syslöjd överhuvudtaget." Jag vaknade av att jag grät.
  • Några kompisar och jag är på väg till Umeå för att göra något (som jag inte minns). Vi bråkar om vägen och var vi ska övernatta. Jag tycker Härnösand. Vi hamnar i bilkö på grund av att vi kör förbi en hamn där allt verkar väldigt kaotiskt och lastbilar kör överallt. Den som kör (min vän i drömmen men ingen som jag känner i verkligheten, han hade i alla fall brunt lockigt hår) tittar på en karta och gasar samtidigt och frontalkrockar med en lastbil. Jag dör i drömmen och vaknar.
Jag tycker ändå att var och en av de tre drömmarna säger något om mig och min värld. Den första är ganska uppenbart att en hel del av min tankeverksamhet rör sig runt fröken Morris och att jag tittat kanske lite väl många gånger på "Hold it against me" från veckans Glee. Plus en rädsla att skrämma bort folk genom att säga fel saker.

Den andra drömmen är min vanligaste mardröm men i en ny variant. Ett tag drömde jag den flera gånger i veckan och vaknade av att jag grät. Då var det oftast min mamma som av någon anledning var besviken på mig och sa saker som att jag var dum och värdelös. Gången innan i natt var det mormor som sa att mina bullar var de äckligaste hon ätit. Och jag vaknar storgråtandes och har svårt att lugna ner mig själv, utan måste ofta gå upp en stund innan jag kan sluta gråta och somna om. Det måste handla om rädslan för att de som jag upplever står över mig, men som betyder mycket för mig, ska vara besvikna på mig. Samtidigt tror jag också att det kan handla om att jag helt enkelt behöver gråta, för varje gång känns det som en urladdning.

Den sista drömmen tror jag handlar om en rädsla att förlora kontrollen. Dels det här att sitta i baksätet, men också att jag dör. Det hände aldrig förr, att jag dog och vaknade av det. Jag vet inte vad som hänt, men just i det ögonblicket känns det så klart skönt att vakna.

Jag låter säkert jätteflummig som håller på och analyserar. Men det skiter jag i.

lördag 22 september 2012

Britney 2.0

Yes, det känns som om det är dags att kommentera den känslostorm som den här veckans avsnitt av Glee var. Helt kort: För ganska exakt två år sedan gjorde Glee ett Britney-avsnitt. Det var asbra. Nu var det dags igen och handlingen gick (i min värld) ut på att Brittany saknade sin flickvän Santana (som går på college) jättemycket och blev samtidigt kickad från cheerleadingen. Detta ledde till ett sammanbrott á la det som Britney fick när det begav sig; ni vet hon rakade av sig håret, attackerade paparazzi, drack ur två enorma kaffemuggar samtidigt och gjorde tafatta framträdanden där hon lipsyncade. Allt detta gjorde käraste Brittany också i avsnittet, mer eller mindre (hon lyckades bli stoppad innan håret åkte). Men hon kom tillbaka. Precis som Britney också gjorde.. Men när avsnittet tonade ut saknade hon fortfarande Santana, liggandes på sin säng stirrandes på iChat-fönstret där Santana var hopplöst utloggad. Allt detta till Everytime som i sig är en väldigt väldigt sorglig låt. Och världen översvämmades av Brittana-shippertårar.

Jag har fortfarande inte riktigt landat. Därav allt återberättande. Men det går lugnt att säga att jag är med på tåget igen, mer med än på mycket länge. Dessutom verkar det som om serien har fått lite kontinuitet, men jag vågar inte hoppas på för mycket angående det. I det här avsnittet fick i alla fall Naya (Santana) vara med en liten stund, i ett Skype-samtal, men jag saknar henne! Massor, mer än jag trodde (men fortfarande inte lika mycket som Brittany saknar).
Sammanfattningsvis: Mycket skratt och tårar. Och om det inte fortsätter så här bra resten av säsongen, kommer jag att slå någon med ett paraply.

torsdag 20 september 2012

Blev det bättre? Är det bättre? Är jag det?

Jag scrollade bakåt i bloggen och hittade det här inlägget från juni i år. Då hade hjärtat gått vilse i kroppen och jag bestämde mig för att ge det tre månader för att hitta rätt. När jag hittade inlägget tidigare idag och bestämde mig för att följa upp, undrade jag hur jag kunde tänka i juni att "allt blir bra i september". Att jag måste ha glömt bort hur hösten lägger en grå dimma över allt. Jag tänkte att inte blev det bättre bara för att det blev september. Men nu förstår jag, och jag minns vad jag menade då i juni. Sanningen är att hjärtat nog är tillbaka där det ska vara och att tankarna fortfarande är ganska klara. På det sättet är det bättre och jag jobbar på att bli starkare. När jag ser på mig själv och min situation utifrån ser jag en ung kvinna med ständigt dåligt samvete och som är så trött på att plugga som det bara går att vara, men som har mål och vill nå dem så pass att hon kör på med hjälp av en inre envishet och fina vänner. Hon känner sig väldigt ensam ibland men har samtidigt börjat förstå hur mycket hon uppskattar att vara själv, att kunna dra sig undan från världen och inte behöva ta hänsyn till någon annan före sig själv. Trots att hon ofta känner sig avundsjuk på andras liv kommer hon att bli en bra människa, eller det är hon redan men hon ska bygga lite muskler, skriva färdigt sitt bokmanus, berätta för människor att hon älskar dem och köpa fler bokhyllor också. Då kommer bra att bli bättre.




Den här gången lovar jag inte när det kommer att vara bättre, men jag ska försöka göra en ny uppföljning vid nyåret.

tisdag 18 september 2012

Öronorgasm

Här är två covers i världsklass. Varsågoda.



Det går inge bra

Okej. Den här dagen lever inte riktigt upp till vad den borde vara.

Först och främst försov(!) jag mig/missade en föreläsning. Mina föreläsningar ligger alltid annars måndagar och onsdagar, så jag får väl skylla på att jag är extrem rutinmänniska. Ursäkten för försovningen är helt enkelt att jag fortfarande inte är frisk utan snorar och hostar och sov kasst i natt. Om nu bara ångesten kunde släppa vore jag tacksam. Fattar inte logiken i att jag ska må dåligt över sådant som redan hänt.

Det andra som drar ner den här dagen är att jag i går fick in en nål under pekfingernageln och i dag gör det oooont. Aje.

Och det regnar. Jag ger upp.


måndag 17 september 2012

9 (egentligen 10) dagar kvar!

Jag kom på att det bara är en och en halv vecka kvar till Bokmässan! Wunderbar. Trots att terminen bara börjat känns det som om det kommer att bli skönt att åka bort några dagar och byta värld. Just nu har jag en påträngande lust att börja skriva listor över montrar jag bör besöka, böcker som jag vill köpa och få signerade och vilka kläder/skor jag ska ha på mig. Det sistnämnda är viktigt, för som alla vet är detta med snyggt och bekvämt så gott som omöjligt att kombinera, ologiska motpoler. Är det några som vet hur det ska göras, är det dock kulturtanterna. Så egentligen borde det inte vara någon fara, bara att tänka kulturtant. Det löser sig.

söndag 16 september 2012

Monsterviruset

Det måste vara något monstervirus som attackerat mig för jag är fortfarande sängliggande. En annan teori kan vara att mitt immunförsvar av någon anledning har tagit semester. Inte är det kul i alla fall. Jag skulle ha gjort skogsutflykt i dag, istället ligger jag här och är bitter och hittar ingen bok som duger att läsa. Här är i alla fall min bästa feberlåt:

fredag 14 september 2012

Den där premiären

Nå, så vad tyckte jag om Glees säsongspremiär? Okej. Inte mer än så. Jag är inte så imponerad, inte än så länge. Kanske såg de andra något som jag inte såg. Två tittningar blev det idag i alla fall (Glee är ändå Glee).  Nu längtar jag till nästa veckas Britney-avsnitt, och jag saknar Santana. Nästan lika mycket som Brittany saknar henne, nästan.


Älskade flicka.

Snor

Jag är så galet förkyld!! Pappersnäsduksberget växer stadigt och mitt kvitto från affären tidigare idag innehöll följande varor: honung, halstabletter, citron, pistagebulle och mer halstabletter. Jag är numer parkerad i sängen. Stackars mig.



Jag har dock listat lite bra saker med att vara dunderförkyld:
  • Får tid att se filmer och tv-serier och läsa böcker.
  • Det är ganska skönt att ligga under en ullpläd och dricka te mitt på dagen.
  • Eventuell trögtänkthet kan skyllas på överskott av snor och feber i hjärnan.

onsdag 12 september 2012

Lite kontrast

Som en slags kommentar till det förra inlägget kan jag berätta om hur jag klockan tre i lördags morse satt i en taxi som började spela Taylor Swifts "We are never ever getting back together" varpå jag utbrister "Det här är mitt anthem!!" och börjar sjunga med för full hals. Taxichauffören sa inget men höjde radion och log lite. Här får ni videon till detta mitt anthem.



Hon är ändå bra gullig Swiftan.

tisdag 11 september 2012

Allting går sönder till slut (det är bara en fråga om tid)

För drygt en vecka sedan fick jag insikten om att jag krossat någons hjärta, på riktigt. Att jag är en sådan som jag själv har öst hat över när mina vänner kommit till mig med krossade hjärtan och trasiga själar. Jag trodde aldrig att jag kunde vara en sådan som kunde göra en annan människa så illa. Hur blev jag en sådan som sårar och smiter? Jag är inte ond. Jag vet det, men det är en konstig känsla att börja avsky sig själv. Det är varken rättvist eller vackert och jag känner mig som världshistoriens största skurk. Insikten om vad mina val och handlingar lett till har dock fått mig att förstå en tidigare dold sida hos mig själv. Den är inte fin. Jag vill ta tillbaka allt, men samtidigt förstår jag att det här en erfarenhet som jag måste genomleva. För om jag skulle spola tillbaka vore jag tvungen att spola tjugo år, minst.

Livet är verkligen en dans på rosor och krossat glas. Mest krossat glas.

söndag 9 september 2012

There's something wrong with Sara

Jag har fått ett plötsligt behov av skräck, morbiditet och våld. Helst i form av fiktion. Jag är en av de få svenskar som inte är hooked på kriminalromaner och som inte ser skräckfilm för då kan jag inte vara ensam när det är mörkt, normalt sett. Nu vill jag helst läsa romaner och se filmer om barn och ungdomar som rövas bort och om folk som blir torterade i ödehus och om barnpsykopater. Jag undrar vad som hänt i mitt liv, vad det är för fas som jag kommit in i.




(Tips på otäcksheter tas tacksamt emot.)

lördag 8 september 2012

Lättköpt

Attans. Jag tror att jag börjar bli exalterad inför premiären av Glee nästa vecka.


torsdag 6 september 2012

Coco och Ernst

En grej som jag är bra på, på riktigt, är att sätta ihop IKEA-möbler. En talang som jag har. En gissning om varför, är att jag besitter den fina egenskapskombinationen av att kunna läsa av intruktioner (generellt är bilder och mönster min grej), att vara ganska logiskt lagt (hänger säkert ihop med det där att se och läsa mönster), att tycka om att pyssla och att vara extremt envis. Min montera-möbler-talang har gett mig smeknamnet Ernst vilket jag bär med stolthet. Och som vilken Ernst som helst har jag en partner in crime. Min heter Coco. Det här är Coco:
Idag har jag och Coco varit på uppdrag hos Janna som inhandlat mer eller mindre ett helt nytt möblemang i samband med flytt. Slitigt, trevligt och tillfredsställande. Nu ser vi fram emot finalen av Robinson ikväll, kanske jag mer än Coco i och för sig.

onsdag 5 september 2012

No one brings you down like I

Återupptäckte den här idag. Allting har så konstig tajming.




- Forever lost in 90 days
Hade bestämt mig, du hade bestämt dig
en evighet blev så långt från det var tänkt sig.
- From early march till late in may
Situationen blev kritisk till slut blev slutet något oundvikligt
- Then i pulled out in a day
Finns det något att rädda så stannar man kvar
- To catch my breath some place far away
eller blir man rädd för varandra och drar.


Känns som jag gjort det jag kunde, men det enda jag gjort är gå under
och det verkar vara det enda jag verkligen vet är att
- No one brings you down like I

tisdag 4 september 2012

Tant Sara

Äntligen kom Ärtan (numer officiellt känd som Agnes) ut! Maja och Magnus är föräldrar till ett barn och inte till en mage. Och nu är jag tant Sara. Det känns bra. Jag tror att jag gör mig ganska bra som snälla tanten. Det var dagens höjdpunkt (även om hon kom igår kväll).

Något som hänger samman med min tanthet men på ett mer negativt sätt är att jag tycks ha fått en släng av demens. Lånade filmen "The Others" på biblioteket och tänkte att "den här har jag ju velat se länge". Sedan när jag började se på den insåg jag att jag redan sett början men av någon anledning inte slutet. När filmen sedan var slut insåg jag att jag faktiskt sett slutet också och att den inte var särskilt bra. Jag antar att det var därför jag glömt den. Men lite orolig för mitt stackars huvud blir jag.

måndag 3 september 2012

Skolstart och Nevermind

Idag drog uni igång igen. Ny kurs = Tros- och livsåskådningsvetenskap (ja jag fnissar fortfarande åt trosvetenskap och trossatser, jag har billig humor). Jag har inte direkt varit jättesugen på att terminen ska starta. Dagen var i alla fall helt okej och jag, som sett filosofi som mitt sämsta ämne i skolan, lyckades faktiskt hänga med (nåja med en släng av sommar-adhd) och förstå och till och med tycka att det var intressant. Tur för mig med tanke på att jag valt att utbilda mig inom det. Ett plus var professorns tröja med texten ”well whatever nevermind” som gav mig minnesflashbacks, inte till 1991 (då var jag för liten), men till 2002 då samlingsskivan ”Nirvana” kom ut och jag fangirlade över Nirvana i ungefär ett år tills jag blev för deppig och började lyssna på gladpop istället.


Det var så klart inte den här som han hade, men jag hade gillat den här också.

söndag 2 september 2012

I'm as free as my hair

Jag färgade håret rosa i fredags. Det kändes som om jag var skyldig trettonåriga mig det. Och det blev jäkligt snyggt också.





Och ja, här är Gagas balladversion av Hair som citatet i rubriken kommer från:


lördag 1 september 2012

Gaga

Så jag mötte Mother Monster igår. Om jag beundrade henne innan, älskar jag henne nu. Världens underbaraste, finaste, coolaste, modigaste. Nu vill jag bara vara i samma rum som henne igen. Som tur här har jag konsertfilmen från Monster Ball, den förra turnén, från Madison Square Garden. Den går varm i skrivande stund. Här är lite till er som inte var där igår eller i torsdags: