torsdag 21 oktober 2010

Slå mig så att någonting händer

Jag hade längtat så länge efter hösten, vardagen och rutinerna, men inte längre. Vardagen får det att kännas som om ingenting händer trots att det faktiskt händer rätt så mycket när jag tänker efter. Är det inte oktobertristessen som är felet så är det min egen tristess. Snart två år nu i samma lägenhet. Det är min längsta tid på samma ställe på flera år. Känslan att komma bort, hitta bort, finna något längre bort. Hela tiden. Kanske är det bara en vana, ovana. För det händer som sagt saker hela tiden som förändrar tillvaron med myrmillimetrar. Jag är inte samma före och efter. Men det är allt annat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar