Stetoskop

Din intetsägande blick säger allt. Du tycker inte alls att färgen är snygg och nu sitter den redan där. I tre dagar har jag målat och målat för att få färdigt. Under tiden har tanken "bara det här blir klart så kommer det att kännas bra igen" upprepats som ett mantra men det känns inte bättre. Självfallet inte. Du verkar näst intill äcklad och jag önskar att jag kunde trösta mig själv och tänka att det beror på graviditeten. Det är bara det att det började redan innan. Om sanningen ska fram så var det en bidragande faktor till att jag förde barn på tal igen förra hösten och pushade för att vi skulle skynda på lite, att det var dags nu. Jag tänkte att det nog var så här det skulle vara. När man inte känner sig lika galet kär längre så var det dags att ta det till nästa nivå och bli en familj på riktigt. Du hade kunnat protestera om du bara velat. Insikten om att valen inte var så många finns där. Hade du protesterat hade det varit som att säga rakt ut att vi inte hade det bra. Då hade vi inte varit här och jag ligger vaken på nätterna och undrar om det är rätt att göra såhär. Tänk om det inte blir bättre när barnet kommit och att vi då nästan avsiktligt satt ett skilsmässobarn till världen. För jag vill inte gå runt och hålla ihop för sakens skull egentligen. Jag vill ju leva lyckligt och har alltid föraktat människor som klamrar sig fast vid varandra bara för att de vägrar svika sina ideal. Nu är jag likadan själv. Om jag bara kunnat rycka på axlarna och kreativt knåpa ihop en plan för hur vi skulle kunna leva isär tillsammans med vårt barn. Men det går inte. De känslomässiga banden känns starkare än de fysiska. Alla minnen och planer och all kärlek som flödat. Jag älskar dig. Jag gör det, eller är bara något jag tror? Det vore så mycket enklare om du inte var så sur hela tiden.

Döpt efter och inspirerat av: