onsdag 19 oktober 2011

Försöksdjur

En mus är alltid rädd.

Fruktan vibrerar i den lilla kroppen, viner och susar i alla ofattbart tunna nerver och kärl. Innanför ögonen glimmar musens själ. Musen vet ingenting och förmår ingenting påverka, den kan bara darra.

Dess stund på jorden kan verka kort och meningslös, utifrån sett. Att ge sitt liv för att tjäna ett högre syfte skulle kanske skänka innebörd åt musens tillvaro men den ser det inte så. Den saknar perspektiv. Den förmår varken iaktta sig själv eller sina sammanhang.

Sedd inifrån musens själ är världen obegriplig, ett sammelsurium av väldiga krafter som inte kan besvärjas, man är helt utlämnad. Man sitter där, i sin skog eller i sin plastlåda med spån på botten och hampa att boa i. Man bajsar små fulländade korn medan hjärtat slår.

Musblodet pumpas genom hjärtkamrarna med precisionen hos en högteknologisk motor. Musens nos är liten, mjuk och skär. Den vädrar. Lukten av skog är långt borta nu. Musen vädrar människa.

Hur djuret kunnat uppstå, i all sin fysiologiska komplexitet, lyckas människan inte förklara. Ju större ljuskäglan blir som innefattar allt vi säkert känner till, desto större blir också kretsen av mörker runtomkring. Okunnigheten växer med vår kunskap. Ser en människa alltför noga på en mus finns risken att hon fäster sig vid den.

Alla kromosomer som musen har, har också människan.

/Maria Küchen, ur "Harhjärta"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar