Allting går sönder till slut (det är bara en fråga om tid)

För drygt en vecka sedan fick jag insikten om att jag krossat någons hjärta, på riktigt. Att jag är en sådan som jag själv har öst hat över när mina vänner kommit till mig med krossade hjärtan och trasiga själar. Jag trodde aldrig att jag kunde vara en sådan som kunde göra en annan människa så illa. Hur blev jag en sådan som sårar och smiter? Jag är inte ond. Jag vet det, men det är en konstig känsla att börja avsky sig själv. Det är varken rättvist eller vackert och jag känner mig som världshistoriens största skurk. Insikten om vad mina val och handlingar lett till har dock fått mig att förstå en tidigare dold sida hos mig själv. Den är inte fin. Jag vill ta tillbaka allt, men samtidigt förstår jag att det här en erfarenhet som jag måste genomleva. För om jag skulle spola tillbaka vore jag tvungen att spola tjugo år, minst.

Livet är verkligen en dans på rosor och krossat glas. Mest krossat glas.