Hej igen och hej då(?)

Jag slutade blogga här på grund av orsaker. En ny plattform är på g och är det någon där ute som är intresserad av att följa mig är det bara att höra av sig i någon av följande kanaler:

E-post: saramariajoh@gmail.com
Facebook: https://www.facebook.com/sara.johansson.1029
Twitter: http://twitter.com/underbarasara

Rakkaus, Suomen

Jag är förälskad. I Finland. Oväntat, jag vet. Men just nu sväljer jag allt. Eller okej inte allt och jag vet att det blir väldigt stereotypt och nationalistiskt när en blir kär i ett land, ett språk och ett folk. Det är finsk kultur (film och musik) och bastu och finsk politik och finska språket. Slottsbalen på självständighetsdagen har i och för sig varit ett måste sedan några år, så helt avskärmad från grannlandet i öster har jag inte varit. Och jag tycker ju att Sofi Oksanen är fantastisk och Nordens i särklass skickligaste författare just nu. På tal om henne visar Fyrisbiografen filmserien "Ny finsk film" där filmatiseringen av hennes roman Utrensning ingår. Det blir nog med andra ord ett besök dit och de andra filmerna som visas under samma tema verkar också lovande. Ja, jag är såld.

Trailer för Utrensing/Purge/Puhdistus.


Och så bjuder jag på lite Haloo Helsinki igen!

Och om någon som inte förstår finska och vill veta vad Elli sjunger finns svensk översättning av texten här.

Hjärta bokrean

Klockan sju imorse var jag nere på stan för att fynda böcker. Listan var dock rekordkort i år, en bok. Men jag kom hem med fem.

Och jag har beställt ytterligare två böcker från internetbokhandel. (Wrestlarna av Viktor Johansson och Nu händer det av Sofia Nordin)

Girls

Var inte gårdagens avsnitt av Girls väldigt mycket bättre än på länge? Jo, visst var det. Jag hyser liksom andra en viss hatkärlek till Girls, men mest kärlek. Dock känns det som om den andra och nu pågående, säsongen är en skugga av vad den första var. Jag hade nästan glömt bort hur bra jag tycker att säsong ett är, men jag kom på det när jag såg avsnittet från igår om levererade. Om det inte vore för att jag somnar så tidigt skulle jag följa första säsongen som nu går på svensk tv med efterföljande eftersnack på tisdagar 22.15. (Ja jag sover då. Vissa är kvällströtta. Inte mer med det.)

Vem som är min favorit av tjejerna varierar, men förut var det oftast Jessa och nu är det oftast Shoshanna tror jag.

Folk

Folk jag har svårt för:

• Folk som kallar sina barn prinsessor och prinsar.
• Folk som kallar mig gumman. (En av mina bästa vänner kallar mig gums, det är okej. För att hon är hon och för att hon inte säger gumman.)
• Folk som tror att siffror på vågen säger något om deras värde.
• Folk som inte analyserar.
• Folk som tycker att public service är ”tråkigt”.

Förr eller senare exploderar jag

Så jag kunde inte hålla mig längre och läste ut den. The fault in our stars/Förr eller senare exploderar jag. Det var som de sa, först skrattar en, sedan gråter en, sedan skattar en igen och när boken är utläst sörjer en. Jag förstår hajpen och att Times utsåg den till årets bästa roman förra året. Det är de här kickarna jag som bokläsare ständigt söker. Ofta kommer de från oväntade håll, som när jag läste Ut ur skuggan och trodde att jag skulle svimma över att hittat denna pärla, men ibland är det precis de där böckerna som alla pratar om, som nu.

Det bästa på lite mer intern nivå för min del var att ordet (begreppet) hamartia var med inte mindre än fyra gånger och att Augustus Waters misslyckades med sin uppkörning tre gånger. Inte konstigt att jag klickade så hårt med den här romanen.

(Don't mind min kassa bildredigering. Att jag är i desperat behov av nya glasögon är uppenbart, minst sagt.)

Att aldrig slappna av

Jag har haft en bra dag med helgfrukost bestående av äggröra, kaffe och halv grapefrukt, tripp ut till Ica Maxi där jag köpte både krukväxter och onyttiga mängder mjölk, sedan blev det städning av skåp, badrum och golv och fortsatt läsning av "The fault in our stars". Trots att det här är så en vanlig lördag ser ut för mig är det något som inte känns bra. Kanske är bara dagsformen men jag har omväxlande nyst och gråtit mig igenom dagen. Det är nog den där förkylningen som varit på gång hur länge som helst. Eller så är det stressen.

Till och med jag förstår att man inte kan vara på topp men jag börjar ledsna på att veckodagarna ska gå åt till att sticka huvudet i sanden, pressa fram kreativitet och sedan känna mig utmattad och sedan när helgen kommer och det ska vara avslappnat och roligt kommer ångesten och gör mig än mer utmattad och förlamad. Jag önskar att jag tyckte att mindfullness var vettigt.