Jag har en fiende, som även är en av det öppna samhällets fiender; heteronormen. Många går den obemärkt förbi. Kanske märks den inte förrän den nya killen på jobbet berättar att hans sambo som han ofta pratar om heter Klas och inte Klara. Då reagerar många och känner sig lite dumma, andra rannsakar inte sig själva alls utan tänker bara: ”Oj oj oj en riktig bög! Och på jobbet dessutom”.
Mig skaver heteronormen varje dag. Ja, den gör mig till och med illa. Igår sa någon: ”När ni killar vill dra handen sådär genom en tjejs hår.” De flesta nickade instämmande med ett leende på läpparna. För mig kändes det som om någon nypt mig så hårt att jag var tvungen att dra efter andan av smärta, och jag blev frustrerad och ville protestera, trots att det bara var en pyttedetalj och att poängen av uttalandet i sammanhanget var en annan. Det är inte bara ett heteronormativt antagande att män vill dra handen genom kvinnohår, det är även ett genusnormativt uttalande. Mig skaver uttalandet på eftersom jag gärna vill dra min hand genom kvinnohår, men jag är inte kille/man. Och jag känner flera kvinnor som vill dra handen genom en mans hår och flera män som vill göra det samma. Som sagt; en så liten sak att den kan kallas banal. Men eftersom den gör mig illa borde det inte spela någon roll om det är en stor eller liten sak det rör.
Heteronormen synliggörs tydligast, som jag försökte visa på tidigare i exemplet med mannen på jobbet vars sambo heter Klas, när de som inte passar in i den ständigt behöver komma ut och kanske även förklara sig. I själva definitionen av begreppet ligger det inbegripet att det är den som inte passar in som ljuset faller på. Och det frestar på för det känns ofta som ett nödvändigt ont; alla orkar inte vara ”loud and proud” och symbolisera en kategorisering varje dag och jämt.
Jag blir arg på heteronormen för att den osynliggör mig och avhumaniserar mig samtidigt som den alienerar mig. Den gör mig arg för att jag tvingas protestera och rättfärdiga mig själv, och många gånger komma ut gång på gång när människor tar för givet att jag är heterosexuell. Jag blir inte arg på människorna, jag blir arg på strukturen och att vi socialiseras in i det här tänkandet som sårar mig som person så pass mycket.
Och nu är dags för min bekännelse: Jag är en del i upprätthållandet av heteronormen, så pass starkt att jag i vissa sammanhang kan kalla mig själv homofob. Det handlar om en internaliserad homofobi som får mig att bli alldeles brydd när en av mina bekanta som är tjej presenterar sin flickvän, eftersom jag i enlighet med normen tagit för givet att hon är heterosexuell. I vår värld är alla det tills motsatsen har bevisats.
Det är även denna homofobi, eller starkt präglande av heteronormen, som får mig att varje gång jag behöver komma ut som icke-hetero bli smått kallsvettig, få hjärtklappning och skämmas. Ja, jag skäms. Jag skäms för att jag i min värld då blir lite sämre i andras ögon för att det inte hör till vanligheten att jag attraheras av män. Det är detta som gör att jag inte ens med min familj kan prata om mig själv och mitt liv helt naturligt utan istället har vant mig vid att använda könsneutrala ord som person eller partner, och att jag svarar undflyende på påståenden och frågor om eventuella intressen för män.
Det gör att jag är obekväm med att hålla min flickvän i handen när vi går på stan, än mindre ta på henne eller pussa henne på ett sätt som indikerar att vi har en kärleksrelation och inte bara är systrar eller väninnor. För att jag inom mig föreställer sig att människor tycker att jag är äcklig, och att de kanske till och med vill göra mig illa. Det får mig även att bli provocerad av andra som visar sin kärlek öppet, för att om inte jag känner att jag kan ska inte de heller ta sig friheten.
Den här fobin är en av de sidor som jag har svårast för hos mig själv och den blir bara värre med åren. Jag tycker att det privata är politiskt och att det därför är en viktig politisk handling att vara sig själv fullt ut. Just för att utmana heteronormen och visa på hur samhällets generaliseringar skadar precis som jag gjorde i början av denna text. Jag ser det som en seger när kändisar kommer ut som icke-heterosar (nu senast skådespelaren Zachary Quinto), eftersom unga osäkra identitetsskapande människor behöver alla förebilder de kan få för att känna att de är okej. Jag brinner verkligen för HBTQ-frågor, skulle säga att jag är skapligt insatt i queerteori och annan normkritisk teori, har flera vänner som står utanför heteronormen (men även många som befinner sig innanför) och att jag i både teori och praktik kämpar för en öppnare och mer jämlik syn i samhället. Ändå kommer den där starka reaktionen när någon som jag trodde att jag kände, presenterar sin samkönade partner. (Och anledningen till att den personen väntat tills förhållandet är helt etablerat är så klart heteronormens fel och ormen biter här sig själv i svansen…)
Det som frustrerar mig mest med denna internaliserade homofobi är att jag inte vet hur jag ska bli kvitt den. Det pratas ofta om att fördomar handlar om okunskap, vilket är sant, men hur jobbar jag med en rädsla vänd mot mig själv? Jag förstår inte hur jag kan skapa mig själv mer kunskap om något som är aktuellt och rör sig i mina tankar alltid. Det handlar ändå någonstans om ett självhat och som sagt: Jag hatar heteronormen och homofobin. Den gör mig illa varje dag och jag klarar inte av att det största problemet är jag själv. Så egentligen kanske lösningen är ökad självrespekt, men hur får jag det?
(Vill här reservera mig för att jag säkert gör en rad generaliseringar i texten och glömmer att ta upp många aspekter. Skrev detta i ett utbrott när bägaren runnit över. Ber er att ha överseende med detta och istället koncentrera er på poängen och huvudtemat.)
