Som en gummiboll

Jag hade precis gjort slut med Glee, men det är uppenbarligen inte helt enkelt. En sneak peak inför avsnittet som sänds natten till fredag har fått mig att lägga mig platt. Det går att säga att jag är rätt så piskad, och det är en underdrift. Snacka om destruktiv relation det här. Tillbaka på ruta ett.

Svärta

Glee har förstört min dag. Kanske hela min helg. Det är inte okej. Brittana gjorde slut. Säkert på ett så fint sätt som möjligt men jag kan inte se någon mening överhuvudtaget. Fan.

Drömmar

Jag kommer ihåg tre drömmar från i natt, vilket är ganska ovanligt. Förr kom jag ihåg mina drömmar väldigt väl och skrev drömdagbok och så där. Men på senaste tiden har det inte varit så frekvent, på gott och ont. Jag tycker att det är spännande med drömmar men det tar energi att bli engagerad i sina drömmar. Min erfarenhet är att jag de morgnar när jag vaknar och minns vad jag drömt, inte känner mig lika utsövd som de drömfria. I alla fall, nattens tre drömmar:

• Heather Morris står på fältet bakom mitt hus och sjunger "Hold it against me". När hon sjunger "If I said I want your body now, would you hold it against me?" skriker jag: "Yes! Yes I would hold my body against you!!!" Hon strirrar på mig och vänder sig sedan om och springer i väg medan jag står kvar. Jag vaknade med skammens brännande kinder.
• Jag har lektion i textilslöjd (som elev, inte lärare) och min slöjdlärare från mellanstadiet säger till mig att hon är väldigt besviken på att jag gör ett så dåligt jobb och sedan vänder hon sig till resten av klassen och säger: "Den som gör lika dåligt som Sara borde undra varför hen har valt syslöjd överhuvudtaget." Jag vaknade av att jag grät.
• Några kompisar och jag är på väg till Umeå för att göra något (som jag inte minns). Vi bråkar om vägen och var vi ska övernatta. Jag tycker Härnösand. Vi hamnar i bilkö på grund av att vi kör förbi en hamn där allt verkar väldigt kaotiskt och lastbilar kör överallt. Den som kör (min vän i drömmen men ingen som jag känner i verkligheten, han hade i alla fall brunt lockigt hår) tittar på en karta och gasar samtidigt och frontalkrockar med en lastbil. Jag dör i drömmen och vaknar.

Jag tycker ändå att var och en av de tre drömmarna säger något om mig och min värld. Den första är ganska uppenbart att en hel del av min tankeverksamhet rör sig runt fröken Morris och att jag tittat kanske lite väl många gånger på "Hold it against me" från veckans Glee. Plus en rädsla att skrämma bort folk genom att säga fel saker.

Den andra drömmen är min vanligaste mardröm men i en ny variant. Ett tag drömde jag den flera gånger i veckan och vaknade av att jag grät. Då var det oftast min mamma som av någon anledning var besviken på mig och sa saker som att jag var dum och värdelös. Gången innan i natt var det mormor som sa att mina bullar var de äckligaste hon ätit. Och jag vaknar storgråtandes och har svårt att lugna ner mig själv, utan måste ofta gå upp en stund innan jag kan sluta gråta och somna om. Det måste handla om rädslan för att de som jag upplever står över mig, men som betyder mycket för mig, ska vara besvikna på mig. Samtidigt tror jag också att det kan handla om att jag helt enkelt behöver gråta, för varje gång känns det som en urladdning.

Den sista drömmen tror jag handlar om en rädsla att förlora kontrollen. Dels det här att sitta i baksätet, men också att jag dör. Det hände aldrig förr, att jag dog och vaknade av det. Jag vet inte vad som hänt, men just i det ögonblicket känns det så klart skönt att vakna.

Jag låter säkert jätteflummig som håller på och analyserar. Men det skiter jag i.

Britney 2.0

Yes, det känns som om det är dags att kommentera den känslostorm som den här veckans avsnitt av Glee var. Helt kort: För ganska exakt två år sedan gjorde Glee ett Britney-avsnitt. Det var asbra. Nu var det dags igen och handlingen gick (i min värld) ut på att Brittany saknade sin flickvän Santana (som går på college) jättemycket och blev samtidigt kickad från cheerleadingen. Detta ledde till ett sammanbrott á la det som Britney fick när det begav sig; ni vet hon rakade av sig håret, attackerade paparazzi, drack ur två enorma kaffemuggar samtidigt och gjorde tafatta framträdanden där hon lipsyncade. Allt detta gjorde käraste Brittany också i avsnittet, mer eller mindre (hon lyckades bli stoppad innan håret åkte). Men hon kom tillbaka. Precis som Britney också gjorde.. Men när avsnittet tonade ut saknade hon fortfarande Santana, liggandes på sin säng stirrandes på iChat-fönstret där Santana var hopplöst utloggad. Allt detta till Everytime som i sig är en väldigt väldigt sorglig låt. Och världen översvämmades av Brittana-shippertårar.

Jag har fortfarande inte riktigt landat. Därav allt återberättande. Men det går lugnt att säga att jag är med på tåget igen, mer med än på mycket länge. Dessutom verkar det som om serien har fått lite kontinuitet, men jag vågar inte hoppas på för mycket angående det. I det här avsnittet fick i alla fall Naya (Santana) vara med en liten stund, i ett Skype-samtal, men jag saknar henne! Massor, mer än jag trodde (men fortfarande inte lika mycket som Brittany saknar).

Sammanfattningsvis: Mycket skratt och tårar. Och om det inte fortsätter så här bra resten av säsongen, kommer jag att slå någon med ett paraply.

Den där premiären

Nå, så vad tyckte jag om Glees säsongspremiär? Okej. Inte mer än så. Jag är inte så imponerad, inte än så länge. Kanske såg de andra något som jag inte såg. Två tittningar blev det idag i alla fall (Glee är ändå Glee).  Nu längtar jag till nästa veckas Britney-avsnitt, och jag saknar Santana. Nästan lika mycket som Brittany saknar henne, nästan.


Älskade flicka.

Lättköpt

Attans. Jag tror att jag börjar bli exalterad inför premiären av Glee nästa vecka.

Påminnelse

En liten påminnelse om Naya.



Just det.

Asarg, men ändå inte

Jag är glad för det fina vädret även om det är tryckande att vara febrig och förkyld i värmen. Det är tur att jag kan glädjas åt vädret det för alltså: Glee-avsnittet sög!! Jag vill döda något. Så sjukt dåligt. Det enda positiva jag kan komma på är att det innebär att jag inte kommer att sakna det alls i sommar. Och att det faktum att säsongen är slut gör trots allt att jag bara behöver se om de bra avsnitten, spola i de halvbra och kan ignorera allt det dåliga. Suck. Samtidigt orkar jag inte riktigt bry mig pga hälsan och att jag fick hem två andra serier i går.

Gnäll

Jag är sjuk idag. Lite feber och mycket halsont. Egentligen skulle det väl kunna kallas lite myssjuk, om det inte vore för halsontet då. Halsont är helvetet. Jag kollar tv-serier och äter glass, är min egen mamma och förser mig. Dock att jag konstruerar ett prov också, men det fungerar ändå hyfsat att göra i horisontellt läge. Om jag bara inte vore så trött och febermosig i huvudet.

Som om inte sjukdom och ynklighet vore nog så sänds säsongens sista Glee i natt. Normalt brukar Glee få mig att klara tisdagarna (som måste vara veckans sämsta dag annars), men nu är jag mest bara rädd. Ingenting kommer att bli sig likt. Det blir alltid så i high school-serier att efter ca. tre säsonger måste formen förändras för att allt ska kunna fortsätta. Men just nu känner jag mig väldigt konservativ och vill ha det som det alltid har varit. Inget New York. Bara William McKinley High School i Lima, Ohio. Och jag vill ha kvar Santana, Rachel, Quinn, Mercedes, Kurt, Puck och Mike. (Finn skiter jag fullkomligt i.) Brittany kommer inte att ta examen. Allt pekar mot det. Och visst, jag har henne gärna kvar men det är totalt ologiskt med tanke på alla uppdrag hon har utanför skolan som hon inte hade fått engagera sig i med så dåliga betyg. Dessutom är hon medlem i frågesportsklubben Brainiacs, ba hallå. Hon är galet smart, bara på sitt eget sätt. Hon ÄR enhörningen och det är hon som lärt mig att tro på min egen magi. Vad sjutton....... Och avsnittet heter "Goodbye". Jag vill inte!

Tongue Tied

Jag gråter mig blind. Av lycka och sorg.



(Ni behöver inte förstå. Jag tycker om er ändå.)

Och så dansade de

Jodå. Visst blev det omänskliga ljud.


 Cred till Cecilia som ljusat upp och fixat färgerna.

Och den här bakomfilmen fick mig att dö och återuppstå ca. 76 gånger:




De gör det extremt svårt att inte älska dem.

Och jag är uppenbarligen djupt djupt nere i det här.

Dance with somebody

Igår kväll blev en galen kväll. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket för First Listen Friday, vilket är fredagarna när låtarna från kommande veckas Glee släpps, men alltså igår som sagt... Nästa veckas avsnitt heter "Dance with somebody" och är en hyllning till Whitney Huston med bara Huston-låtar. Hur som helst släpptes första låten "How will I know" redan i torsdags med tillhörande video och jag dog redan då njutningsdöden.

Och så blev det igår kväll och de släppte "I wanna dance with somebody". Nu börjar mina ord ta slut här när jag ska förklara vad som egentligen hände. Bara att det är en Brittana-duett där HeMo sjunger mest och att de bytt ut pronomen... Konsekvensen blev att jag och min nya bästis Cecilia dog ungefär hundra gånger, gav ifrån oss omänskliga ljud, skrattade, grät, dansade och dog hundra gånger till. Allt var rosa moln, regnbågar och enhörningar. Det gick inte att sluta lyssna heller. När det till sist blev tyst var låten lyssnad på 71 gånger. På en kväll alltså. Ja, jag är knäpp. Tur att jag inte är ensam. Här är den i alla fall: (Och jag passar på att lägga in en varning; ni kan sluta som jag. Och om ni inte fattar någonting och överväger att skicka mig till psykakuten; låt bli! Jag kan bitas hårt.)

Landslide

Brittana

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Children get older
I'm getting older too

Landslide - Fleetwood Mac

Gleek

Jag är insnöad på Glee (länk för er som inte vet vad det är). Den första säsongen såg jag förra året och tyckte ärligt talat att det inte var så bra, fanns ljusglimtar men det kändes ändå som om jag tvingade mig igenom. Men så fick jag ändå för mig att ge serien en ny chans tidigare i år, och jag är fast. Så det är vad jag gör nu. Om ni frågar vad jag gör och jag svarar att jag städar, sorterar kläder eller planerar om mina krukväxter ljuger jag. Och varje natt dansar jag som Brittany.





Ni fattar...