Som en gummiboll

Jag hade precis gjort slut med Glee, men det är uppenbarligen inte helt enkelt. En sneak peak inför avsnittet som sänds natten till fredag har fått mig att lägga mig platt. Det går att säga att jag är rätt så piskad, och det är en underdrift. Snacka om destruktiv relation det här. Tillbaka på ruta ett.

It's the time of your life until your best friend mentions "Oh my god! You must love birthdays since you love being the center of attention!"

Jag önskade mig en själsfrände i födelsedagspresent och jag fick vad jag ville. Hon heter Mae Martin.

En cupcake är inte en tårta! 

Syster Mary Eunice

 American Horror Story: Asylum levererar och bäst av alla är syster Mary Eunice. Om jag hade klätt ut mig på Halloween, hade jag klätt ut mig till henne.  Nunnor besatta av Satan i mitt hjärta.

Please tell me why do birds sing when you're near me?

They say I'm a fool for loving you deeply, loving you secretly.

Saybia – The Day After Tomorrow

Påminnelse

En liten påminnelse om Naya.



Just det.

The Glee Project

Det finns två anledningar till att jag följer The Glee Project (förutom att den har Glee i titeln). De heter Zach Woodlee och Nellie Veitenheimer. Den förste är koreograf och helt fantastisk. Hans leende får mig att smälta. Nellie är en av de tävlande. Hon är den blygaste och den som är mest obekväm med sig själv. Det gör henne till den mest spännande av deltagarna, utöver det faktum att hon är söt som socker och har en röst som får mig att tänka på doften av nyklippt gräs. Klippet nedan är från veckans program och fick mig att gråta (ja jag gråter mycket..). Nellie sjunger och Zach gråter.

Billie

När jag var elva år hade jag en poster på den brittiska (då) artisten och (nu även) skådespelerskan Billie Piper uppsatt på min dörr. Den postern hånglade jag upp sisådär varje dag tills den var helt vågig och fick ett hål i sig. Och jag minns att jag förstod att jag var förälskad men att jag inte gav det några närmare reflektioner. Jag njöt av den sötsalta smaken av Billie, som egentligen var smaken av glättigt posterpapper. Sedan dess har jag inte haft någon direkt relation till Billie Piper. Hon spelade i serien Secret Diary of a Call Girl för ett par år sedan men den zappade jag bara som hastigast förbi någon gång.

På BBC1 visas den här veckan resultatet av ett projekt som heter True Love som handlar om att folk har fått bidra med förslag på kärleksberättelser till en serie med fristående avsnitt på 30 minuter. Sedan har skådespelarna utifrån berättelsen fått improvisera dialog. I det avsnittet som visades igår spelar Billie Piper läraren Holly som förälskar sig i, och inleder ett förhållande med, eleven Karen (spelad av überfantastiska Kaya Scodelario). De 30 minuterna är bland det vackraste jag någonsin har sett. Jag grät mig igenom dem redan första gången och sedan varje gång, varje minut (ja jag har redan sett det flera gånger, sluta döma mig). Dialogerna och skådespeleriet känns så äkta tack vare improvisationen.

Så se smakprovet här och leta sedan reda på hela avsnittet. Det är en order.

Nu dog jag

ESC

Jag trotsade hostan igår och begav mig för att se på Eurovision-finalen med en hög fina människor. Vi körde med score boards och hela köret. Satte egna poäng och tippade en topp fem. Vi kan ju säga så här, av åtta personer satte sju rätt vinnarlåt haha. Så här koncentrerad var Josefina:

Fina Josefina!

 När eftertexterna rullat och vi hade flailat en stund kom vi på att vi skulle fortsätta fira på nation. Så efter en snabb sväng hem (klockade 15 minuter blankt) för att hämta plånkish som jag glömt, satte vi oss i två taxibilar med destination downtown. Väl på dansgolvet har jag minnesfragment av att jag stod och sjöng "Ceciiiiilia" istället för "Euphoooooria". Testa själva, det går utmärkt och vips blir låten lite personligare. Idag är min hals och mina luftrör mer fucked up än någonsin. Och rösten finns inte alls. Men jag antar att det var värt det.

Och så vill jag bara påminna om när Loreen hade lockigt hår, just sayin'.





Och så slänger jag in "My heart is refusing me" som bonus. En av förra årets absolut bästa låtar. Älsk på den också.

God I love her! (part 2)

Okej, här kommer lite extramaterial till förra inlägget. C. råkar kunna det här med videoredigering och nu har hon klippt ut Heather-bitarna ur senaste Punk'd (som Hemo var värd för). Sa jag något om världens bästa?


"Who knew that there was a smart Jonas?"

God I love her!

Okej. Nu tar vi en (eller fyra) minut(er) och älskar Heather Morris. För att hon är ca. världens bästa.

Och: Jag är rörd till tårar samtidigt som jag skäms lite (mycket!) pga C. blev jätteorolig när jag inte hört av mig sedan i tisdags. Från och med nu ska jag aldrig mer försvinna från henne. Aldrig. (Hon är också ca. världens bästa.)

Tongue Tied

Jag gråter mig blind. Av lycka och sorg.



(Ni behöver inte förstå. Jag tycker om er ändå.)

Min vän Sigrid

Jag tänker berätta en historia idag. Den handlar om en vän till mig, vi kan kalla henne Sigrid. Min vän Sigrid har ett kärleksförhållande med en person som hon kan tänka sig att dela stora delar av sin framtid och odla sin trädgård med. Vi kan kalla den personen Matilda. De har varit ett par i snart tre år och det senaste året har det känts mer på riktigt och äkta än något annat som någon av dem tidigare upplevt i sina liv. Ändå har de uppenbara problem att välja varandra och våga satsa på en framtid ihop. Sigrid pluggar med mig här i studentstaden och Matilda bor 53 mil bort. De träffas cirka tre dagar varje månad. Och då ska allt vara så där perfekt. Det är det ofta också. De verkar lyckas med det svåra att omvandla den svidande längtan de bär på när de är ifrån varandra, till promenader på eufori när de väl är tillsammans. Ändå tänker ingen av dem flytta. De har båda varit på väg ett flertal gånger men något får dem alltid att stanna där de är. Och vi runt omkring tänker att då är det nog så det ska vara, även om det är svårt att förstå.

Men så händer det. Min vän Sigrid lär känna Maria. Maria som inte alls är så där vacker och cool som Matilda, men som får Sigrids huvud att ta semester på ett rosa moln och som invaderar hennes drömmar hela nätterna, varje natt. Men hon säger inget till oss andra. För så länge det bara är i hennes eget huvud behöver hon inte reflektera över några konsekvenser och hon kan hålla sina världar åtskilda. Efter några veckor blir det för mycket och min vän Sigrid ringer mig och berättar allt. Hon berättar om hur hon och Matilda till en början hade ett icke-monogamt förhållande på initiativ av henne själv, men att en specifik händelse gjorde att läget ändrades och de gjorde en överenskommelse om att vara trogna varandra. Hon berättar att det har varit svårt. För även om Matilda är hennes livs kärlek tror hon inte att en människa kan uppfylla alla behov hos någon annan. Hon vill inte kräva det av någon, inte ens sig själv. Jag tänker att det hon berättar verkar vettigt men ändå väldigt långt ifrån mig och mina egna uppfattningar. Sedan berättar hon om hur hon träffade Maria och för andra gången i sitt liv överväldigades av känslan att det här var någon som hon ville komma så nära det bara går och som hon ville ha som en självklar del i sitt liv för en lång tid framöver.  Jag känner mig en aning perplex över situationen. Trots allt det här fina med kärlek och förälskelse blir mitt råd till min vän Sigrid att försöka ta det lite lugnt och att försöka se på situationen utifrån. Någonting som kan verka oskyldigt för en själv kan få oerhörda konsekvenser för andra och hur höga insatser är det okej att spela med? Det är sällan möjligt i praktiken att både ha kakan och äta den. Så jag ber henne att för sin egen skull men framför allt för Matildas skull att hålla sig i skinnet och att inte ta några drastiska beslut.

Min vän Sigrid bestämmer sig till sist för att berätta för Maria, att förklara hur hon känner och hur konstigt allt har blivit. Detta efter flera dagars nervöst grubblande och samlande av mod. Reaktionen blir inte den hon hade hoppats på. Hon hoppades att bli förstådd och att Maria skulle säga: ”Ni har så lång historia och så djup kärlek. Det vore inte rätt av dig att såra Matilda så just nu, låt det ta lite tid och tänk. Fundera fram till september och hör av dig sedan. Jag väntar på ditt beslut och stöttar dig vad du än väljer så länge det inte handlar om att balansera oss båda. För jag vägrar att vara en hemlighet. Även om jag helt och hållet litar på att dina känslor för mig är lika äkta som de som jag känner för dig. Jag tänkte det redan första gången jag såg dig; att du är värd att vänta på, men att om jag inte fick dig förtjänade du någon som Matilda.” Det hade varit likt den Maria som Sigrid förälskat sig i att svara så. Men så blir det alltså inte. Det som istället händer är att Maria direkt efter deras samtal blir förändrad, sedan kall och till sist försvinner. Hon blir helt onåbar. Och ett hjärta ligger i bitar. 

Nu har jag min vän Sigrids tårar på min kudde. En väta under kinden. Ett krossat hjärta som inte får vara krossat. För ingen får veta. Mer än jag.

Och så dansade de

Jodå. Visst blev det omänskliga ljud.


 Cred till Cecilia som ljusat upp och fixat färgerna.

Och den här bakomfilmen fick mig att dö och återuppstå ca. 76 gånger:




De gör det extremt svårt att inte älska dem.

Och jag är uppenbarligen djupt djupt nere i det här.

Vårstädning, på insidan

Vi kan kalla det vårstädning, på insidan.

Naomily (2)

“I do want someone, need someone. You’re right. And, when I'm with you, I feel like I’m a better person. I feel happier, less alone, less lonely. But it’s not as simple as that, is it? Being with someone.”

 - Naomi (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

Naomily

“I know you. I know you, Naomi! I know you’re lonely. I think you need someone to want you. Well, I do want you. So be brave, and want me back.”
 - Emily (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

 

This woman's work

Blir glad och sorgsen av den här, samtidigt.

Naya Rivera hjärtar Shay Mitchell.

Shay Mitchell hjärtar Naya Rivera.