Som en gummiboll

Jag hade precis gjort slut med Glee, men det är uppenbarligen inte helt enkelt. En sneak peak inför avsnittet som sänds natten till fredag har fått mig att lägga mig platt. Det går att säga att jag är rätt så piskad, och det är en underdrift. Snacka om destruktiv relation det här. Tillbaka på ruta ett.

You don't own me

Torsdagsmorgnar är American Horror Story-morgnar och vad kan vara bättre än min besatta favoritnunna sjungandes "You don't own me" till ett krucifix?

You don’t own me, I’m not just one of your many toys
You don’t own me, don’t say I can’t go with other boys
And don’t tell me what to do
And don’t tell me what to say
And please, when I go out with you
Don’t put me on display

Syster Mary Eunice

 American Horror Story: Asylum levererar och bäst av alla är syster Mary Eunice. Om jag hade klätt ut mig på Halloween, hade jag klätt ut mig till henne.  Nunnor besatta av Satan i mitt hjärta.

Svärta

Glee har förstört min dag. Kanske hela min helg. Det är inte okej. Brittana gjorde slut. Säkert på ett så fint sätt som möjligt men jag kan inte se någon mening överhuvudtaget. Fan.

Britney 2.0

Yes, det känns som om det är dags att kommentera den känslostorm som den här veckans avsnitt av Glee var. Helt kort: För ganska exakt två år sedan gjorde Glee ett Britney-avsnitt. Det var asbra. Nu var det dags igen och handlingen gick (i min värld) ut på att Brittany saknade sin flickvän Santana (som går på college) jättemycket och blev samtidigt kickad från cheerleadingen. Detta ledde till ett sammanbrott á la det som Britney fick när det begav sig; ni vet hon rakade av sig håret, attackerade paparazzi, drack ur två enorma kaffemuggar samtidigt och gjorde tafatta framträdanden där hon lipsyncade. Allt detta gjorde käraste Brittany också i avsnittet, mer eller mindre (hon lyckades bli stoppad innan håret åkte). Men hon kom tillbaka. Precis som Britney också gjorde.. Men när avsnittet tonade ut saknade hon fortfarande Santana, liggandes på sin säng stirrandes på iChat-fönstret där Santana var hopplöst utloggad. Allt detta till Everytime som i sig är en väldigt väldigt sorglig låt. Och världen översvämmades av Brittana-shippertårar.

Jag har fortfarande inte riktigt landat. Därav allt återberättande. Men det går lugnt att säga att jag är med på tåget igen, mer med än på mycket länge. Dessutom verkar det som om serien har fått lite kontinuitet, men jag vågar inte hoppas på för mycket angående det. I det här avsnittet fick i alla fall Naya (Santana) vara med en liten stund, i ett Skype-samtal, men jag saknar henne! Massor, mer än jag trodde (men fortfarande inte lika mycket som Brittany saknar).

Sammanfattningsvis: Mycket skratt och tårar. Och om det inte fortsätter så här bra resten av säsongen, kommer jag att slå någon med ett paraply.

Den där premiären

Nå, så vad tyckte jag om Glees säsongspremiär? Okej. Inte mer än så. Jag är inte så imponerad, inte än så länge. Kanske såg de andra något som jag inte såg. Två tittningar blev det idag i alla fall (Glee är ändå Glee).  Nu längtar jag till nästa veckas Britney-avsnitt, och jag saknar Santana. Nästan lika mycket som Brittany saknar henne, nästan.


Älskade flicka.

Lättköpt

Attans. Jag tror att jag börjar bli exalterad inför premiären av Glee nästa vecka.

The Glee Project

Det finns två anledningar till att jag följer The Glee Project (förutom att den har Glee i titeln). De heter Zach Woodlee och Nellie Veitenheimer. Den förste är koreograf och helt fantastisk. Hans leende får mig att smälta. Nellie är en av de tävlande. Hon är den blygaste och den som är mest obekväm med sig själv. Det gör henne till den mest spännande av deltagarna, utöver det faktum att hon är söt som socker och har en röst som får mig att tänka på doften av nyklippt gräs. Klippet nedan är från veckans program och fick mig att gråta (ja jag gråter mycket..). Nellie sjunger och Zach gråter.

Billie

När jag var elva år hade jag en poster på den brittiska (då) artisten och (nu även) skådespelerskan Billie Piper uppsatt på min dörr. Den postern hånglade jag upp sisådär varje dag tills den var helt vågig och fick ett hål i sig. Och jag minns att jag förstod att jag var förälskad men att jag inte gav det några närmare reflektioner. Jag njöt av den sötsalta smaken av Billie, som egentligen var smaken av glättigt posterpapper. Sedan dess har jag inte haft någon direkt relation till Billie Piper. Hon spelade i serien Secret Diary of a Call Girl för ett par år sedan men den zappade jag bara som hastigast förbi någon gång.

På BBC1 visas den här veckan resultatet av ett projekt som heter True Love som handlar om att folk har fått bidra med förslag på kärleksberättelser till en serie med fristående avsnitt på 30 minuter. Sedan har skådespelarna utifrån berättelsen fått improvisera dialog. I det avsnittet som visades igår spelar Billie Piper läraren Holly som förälskar sig i, och inleder ett förhållande med, eleven Karen (spelad av überfantastiska Kaya Scodelario). De 30 minuterna är bland det vackraste jag någonsin har sett. Jag grät mig igenom dem redan första gången och sedan varje gång, varje minut (ja jag har redan sett det flera gånger, sluta döma mig). Dialogerna och skådespeleriet känns så äkta tack vare improvisationen.

Så se smakprovet här och leta sedan reda på hela avsnittet. Det är en order.

Nu dog jag

Asarg, men ändå inte

Jag är glad för det fina vädret även om det är tryckande att vara febrig och förkyld i värmen. Det är tur att jag kan glädjas åt vädret det för alltså: Glee-avsnittet sög!! Jag vill döda något. Så sjukt dåligt. Det enda positiva jag kan komma på är att det innebär att jag inte kommer att sakna det alls i sommar. Och att det faktum att säsongen är slut gör trots allt att jag bara behöver se om de bra avsnitten, spola i de halvbra och kan ignorera allt det dåliga. Suck. Samtidigt orkar jag inte riktigt bry mig pga hälsan och att jag fick hem två andra serier i går.

Gnäll

Jag är sjuk idag. Lite feber och mycket halsont. Egentligen skulle det väl kunna kallas lite myssjuk, om det inte vore för halsontet då. Halsont är helvetet. Jag kollar tv-serier och äter glass, är min egen mamma och förser mig. Dock att jag konstruerar ett prov också, men det fungerar ändå hyfsat att göra i horisontellt läge. Om jag bara inte vore så trött och febermosig i huvudet.

Som om inte sjukdom och ynklighet vore nog så sänds säsongens sista Glee i natt. Normalt brukar Glee få mig att klara tisdagarna (som måste vara veckans sämsta dag annars), men nu är jag mest bara rädd. Ingenting kommer att bli sig likt. Det blir alltid så i high school-serier att efter ca. tre säsonger måste formen förändras för att allt ska kunna fortsätta. Men just nu känner jag mig väldigt konservativ och vill ha det som det alltid har varit. Inget New York. Bara William McKinley High School i Lima, Ohio. Och jag vill ha kvar Santana, Rachel, Quinn, Mercedes, Kurt, Puck och Mike. (Finn skiter jag fullkomligt i.) Brittany kommer inte att ta examen. Allt pekar mot det. Och visst, jag har henne gärna kvar men det är totalt ologiskt med tanke på alla uppdrag hon har utanför skolan som hon inte hade fått engagera sig i med så dåliga betyg. Dessutom är hon medlem i frågesportsklubben Brainiacs, ba hallå. Hon är galet smart, bara på sitt eget sätt. Hon ÄR enhörningen och det är hon som lärt mig att tro på min egen magi. Vad sjutton....... Och avsnittet heter "Goodbye". Jag vill inte!

Tongue Tied

Jag gråter mig blind. Av lycka och sorg.



(Ni behöver inte förstå. Jag tycker om er ändå.)

Och så dansade de

Jodå. Visst blev det omänskliga ljud.


 Cred till Cecilia som ljusat upp och fixat färgerna.

Och den här bakomfilmen fick mig att dö och återuppstå ca. 76 gånger:




De gör det extremt svårt att inte älska dem.

Och jag är uppenbarligen djupt djupt nere i det här.

Dance with somebody

Igår kväll blev en galen kväll. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket för First Listen Friday, vilket är fredagarna när låtarna från kommande veckas Glee släpps, men alltså igår som sagt... Nästa veckas avsnitt heter "Dance with somebody" och är en hyllning till Whitney Huston med bara Huston-låtar. Hur som helst släpptes första låten "How will I know" redan i torsdags med tillhörande video och jag dog redan då njutningsdöden.

Och så blev det igår kväll och de släppte "I wanna dance with somebody". Nu börjar mina ord ta slut här när jag ska förklara vad som egentligen hände. Bara att det är en Brittana-duett där HeMo sjunger mest och att de bytt ut pronomen... Konsekvensen blev att jag och min nya bästis Cecilia dog ungefär hundra gånger, gav ifrån oss omänskliga ljud, skrattade, grät, dansade och dog hundra gånger till. Allt var rosa moln, regnbågar och enhörningar. Det gick inte att sluta lyssna heller. När det till sist blev tyst var låten lyssnad på 71 gånger. På en kväll alltså. Ja, jag är knäpp. Tur att jag inte är ensam. Här är den i alla fall: (Och jag passar på att lägga in en varning; ni kan sluta som jag. Och om ni inte fattar någonting och överväger att skicka mig till psykakuten; låt bli! Jag kan bitas hårt.)

Naomily (2)

“I do want someone, need someone. You’re right. And, when I'm with you, I feel like I’m a better person. I feel happier, less alone, less lonely. But it’s not as simple as that, is it? Being with someone.”

 - Naomi (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

Naomily

“I know you. I know you, Naomi! I know you’re lonely. I think you need someone to want you. Well, I do want you. So be brave, and want me back.”
 - Emily (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

 

Landslide

Brittana

Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Children get older
I'm getting older too

Landslide - Fleetwood Mac

Gleek

Jag är insnöad på Glee (länk för er som inte vet vad det är). Den första säsongen såg jag förra året och tyckte ärligt talat att det inte var så bra, fanns ljusglimtar men det kändes ändå som om jag tvingade mig igenom. Men så fick jag ändå för mig att ge serien en ny chans tidigare i år, och jag är fast. Så det är vad jag gör nu. Om ni frågar vad jag gör och jag svarar att jag städar, sorterar kläder eller planerar om mina krukväxter ljuger jag. Och varje natt dansar jag som Brittany.





Ni fattar...

She saved the world, a lot