Som en gummiboll

Jag hade precis gjort slut med Glee, men det är uppenbarligen inte helt enkelt. En sneak peak inför avsnittet som sänds natten till fredag har fått mig att lägga mig platt. Det går att säga att jag är rätt så piskad, och det är en underdrift. Snacka om destruktiv relation det här. Tillbaka på ruta ett.

Söndagsgåva

Varsågoda! Här får ni en gammal film, en bra sådan.



Det här är mitt femte inlägg i #blogg100.

It's the time of your life until your best friend mentions "Oh my god! You must love birthdays since you love being the center of attention!"

Jag önskade mig en själsfrände i födelsedagspresent och jag fick vad jag ville. Hon heter Mae Martin.

En cupcake är inte en tårta! 

Inte den här gången heller

Jag har blivit bjuden på Gaynight on Galaxy (kryssning) 8-9 november. Helkul tänkte jag, tills jag kom på att jag har 15 hp-tenta den 9:e. Ingen gaykryssning i år heller mao.

Båt som jag inte ska åka med.

Gaga

Så jag mötte Mother Monster igår. Om jag beundrade henne innan, älskar jag henne nu. Världens underbaraste, finaste, coolaste, modigaste. Nu vill jag bara vara i samma rum som henne igen. Som tur här har jag konsertfilmen från Monster Ball, den förra turnén, från Madison Square Garden. Den går varm i skrivande stund. Här är lite till er som inte var där igår eller i torsdags:

Summertime sadness

Dagens låt bjuder Lana Del Rey på. Den speglar mitt liv ganska bra just nu.
 

Påminnelse

En liten påminnelse om Naya.



Just det.

Billie

När jag var elva år hade jag en poster på den brittiska (då) artisten och (nu även) skådespelerskan Billie Piper uppsatt på min dörr. Den postern hånglade jag upp sisådär varje dag tills den var helt vågig och fick ett hål i sig. Och jag minns att jag förstod att jag var förälskad men att jag inte gav det några närmare reflektioner. Jag njöt av den sötsalta smaken av Billie, som egentligen var smaken av glättigt posterpapper. Sedan dess har jag inte haft någon direkt relation till Billie Piper. Hon spelade i serien Secret Diary of a Call Girl för ett par år sedan men den zappade jag bara som hastigast förbi någon gång.

På BBC1 visas den här veckan resultatet av ett projekt som heter True Love som handlar om att folk har fått bidra med förslag på kärleksberättelser till en serie med fristående avsnitt på 30 minuter. Sedan har skådespelarna utifrån berättelsen fått improvisera dialog. I det avsnittet som visades igår spelar Billie Piper läraren Holly som förälskar sig i, och inleder ett förhållande med, eleven Karen (spelad av überfantastiska Kaya Scodelario). De 30 minuterna är bland det vackraste jag någonsin har sett. Jag grät mig igenom dem redan första gången och sedan varje gång, varje minut (ja jag har redan sett det flera gånger, sluta döma mig). Dialogerna och skådespeleriet känns så äkta tack vare improvisationen.

Så se smakprovet här och leta sedan reda på hela avsnittet. Det är en order.

Dag 17. Ett favoritcitat från en favoritbok

Så, nu gör jag som jag lovat och tar upp den här boklistan.

"Jag har en hemlighet. Efter att jag har lämnar ateljén sent på eftermiddagen, under de grå timmarna, brukar jag gå förbi huset där jag vet att hon bor. Ett par minuter varje kväll står jag där i porten mittemot, insjunken i skuggan. Ibland inbillar jag mig att jag ser något och mitt hjärta dunkar väldigt hårt. Då känns min tunna bröstkorg så trång.

Jag är medveten om att det börjar likna en besatthet, det här med att jag måste stå i den där porten varje kväll. Jag har nästan glömt hur hon ser ut. Jag skulle bara vilja se henne igen. Mina drömmar har blivit så varma sedan jag träffade henne. Men de är inte röda, mer tonade i purpur."

Ur Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn (2007)

ESC

Jag trotsade hostan igår och begav mig för att se på Eurovision-finalen med en hög fina människor. Vi körde med score boards och hela köret. Satte egna poäng och tippade en topp fem. Vi kan ju säga så här, av åtta personer satte sju rätt vinnarlåt haha. Så här koncentrerad var Josefina:

Fina Josefina!

 När eftertexterna rullat och vi hade flailat en stund kom vi på att vi skulle fortsätta fira på nation. Så efter en snabb sväng hem (klockade 15 minuter blankt) för att hämta plånkish som jag glömt, satte vi oss i två taxibilar med destination downtown. Väl på dansgolvet har jag minnesfragment av att jag stod och sjöng "Ceciiiiilia" istället för "Euphoooooria". Testa själva, det går utmärkt och vips blir låten lite personligare. Idag är min hals och mina luftrör mer fucked up än någonsin. Och rösten finns inte alls. Men jag antar att det var värt det.

Och så vill jag bara påminna om när Loreen hade lockigt hår, just sayin'.





Och så slänger jag in "My heart is refusing me" som bonus. En av förra årets absolut bästa låtar. Älsk på den också.

Tongue Tied

Jag gråter mig blind. Av lycka och sorg.



(Ni behöver inte förstå. Jag tycker om er ändå.)

Min vän Sigrid

Jag tänker berätta en historia idag. Den handlar om en vän till mig, vi kan kalla henne Sigrid. Min vän Sigrid har ett kärleksförhållande med en person som hon kan tänka sig att dela stora delar av sin framtid och odla sin trädgård med. Vi kan kalla den personen Matilda. De har varit ett par i snart tre år och det senaste året har det känts mer på riktigt och äkta än något annat som någon av dem tidigare upplevt i sina liv. Ändå har de uppenbara problem att välja varandra och våga satsa på en framtid ihop. Sigrid pluggar med mig här i studentstaden och Matilda bor 53 mil bort. De träffas cirka tre dagar varje månad. Och då ska allt vara så där perfekt. Det är det ofta också. De verkar lyckas med det svåra att omvandla den svidande längtan de bär på när de är ifrån varandra, till promenader på eufori när de väl är tillsammans. Ändå tänker ingen av dem flytta. De har båda varit på väg ett flertal gånger men något får dem alltid att stanna där de är. Och vi runt omkring tänker att då är det nog så det ska vara, även om det är svårt att förstå.

Men så händer det. Min vän Sigrid lär känna Maria. Maria som inte alls är så där vacker och cool som Matilda, men som får Sigrids huvud att ta semester på ett rosa moln och som invaderar hennes drömmar hela nätterna, varje natt. Men hon säger inget till oss andra. För så länge det bara är i hennes eget huvud behöver hon inte reflektera över några konsekvenser och hon kan hålla sina världar åtskilda. Efter några veckor blir det för mycket och min vän Sigrid ringer mig och berättar allt. Hon berättar om hur hon och Matilda till en början hade ett icke-monogamt förhållande på initiativ av henne själv, men att en specifik händelse gjorde att läget ändrades och de gjorde en överenskommelse om att vara trogna varandra. Hon berättar att det har varit svårt. För även om Matilda är hennes livs kärlek tror hon inte att en människa kan uppfylla alla behov hos någon annan. Hon vill inte kräva det av någon, inte ens sig själv. Jag tänker att det hon berättar verkar vettigt men ändå väldigt långt ifrån mig och mina egna uppfattningar. Sedan berättar hon om hur hon träffade Maria och för andra gången i sitt liv överväldigades av känslan att det här var någon som hon ville komma så nära det bara går och som hon ville ha som en självklar del i sitt liv för en lång tid framöver.  Jag känner mig en aning perplex över situationen. Trots allt det här fina med kärlek och förälskelse blir mitt råd till min vän Sigrid att försöka ta det lite lugnt och att försöka se på situationen utifrån. Någonting som kan verka oskyldigt för en själv kan få oerhörda konsekvenser för andra och hur höga insatser är det okej att spela med? Det är sällan möjligt i praktiken att både ha kakan och äta den. Så jag ber henne att för sin egen skull men framför allt för Matildas skull att hålla sig i skinnet och att inte ta några drastiska beslut.

Min vän Sigrid bestämmer sig till sist för att berätta för Maria, att förklara hur hon känner och hur konstigt allt har blivit. Detta efter flera dagars nervöst grubblande och samlande av mod. Reaktionen blir inte den hon hade hoppats på. Hon hoppades att bli förstådd och att Maria skulle säga: ”Ni har så lång historia och så djup kärlek. Det vore inte rätt av dig att såra Matilda så just nu, låt det ta lite tid och tänk. Fundera fram till september och hör av dig sedan. Jag väntar på ditt beslut och stöttar dig vad du än väljer så länge det inte handlar om att balansera oss båda. För jag vägrar att vara en hemlighet. Även om jag helt och hållet litar på att dina känslor för mig är lika äkta som de som jag känner för dig. Jag tänkte det redan första gången jag såg dig; att du är värd att vänta på, men att om jag inte fick dig förtjänade du någon som Matilda.” Det hade varit likt den Maria som Sigrid förälskat sig i att svara så. Men så blir det alltså inte. Det som istället händer är att Maria direkt efter deras samtal blir förändrad, sedan kall och till sist försvinner. Hon blir helt onåbar. Och ett hjärta ligger i bitar. 

Nu har jag min vän Sigrids tårar på min kudde. En väta under kinden. Ett krossat hjärta som inte får vara krossat. För ingen får veta. Mer än jag.

Och så dansade de

Jodå. Visst blev det omänskliga ljud.


 Cred till Cecilia som ljusat upp och fixat färgerna.

Och den här bakomfilmen fick mig att dö och återuppstå ca. 76 gånger:




De gör det extremt svårt att inte älska dem.

Och jag är uppenbarligen djupt djupt nere i det här.

Naomily (2)

“I do want someone, need someone. You’re right. And, when I'm with you, I feel like I’m a better person. I feel happier, less alone, less lonely. But it’s not as simple as that, is it? Being with someone.”

 - Naomi (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

Naomily

“I know you. I know you, Naomi! I know you’re lonely. I think you need someone to want you. Well, I do want you. So be brave, and want me back.”
 - Emily (Skins UK, säsong 3 avsnitt 6)

 

This woman's work

Blir glad och sorgsen av den här, samtidigt.

Mina skavsår. (Om heteronormen)

Jag har en fiende, som även är en av det öppna samhällets fiender; heteronormen. Många går den obemärkt förbi. Kanske märks den inte förrän den nya killen på jobbet berättar att hans sambo som han ofta pratar om heter Klas och inte Klara. Då reagerar många och känner sig lite dumma, andra rannsakar inte sig själva alls utan tänker bara: ”Oj oj oj en riktig bög! Och på jobbet dessutom”.

Mig skaver heteronormen varje dag. Ja, den gör mig till och med illa. Igår sa någon: ”När ni killar vill dra handen sådär genom en tjejs hår.” De flesta nickade instämmande med ett leende på läpparna. För mig kändes det som om någon nypt mig så hårt att jag var tvungen att dra efter andan av smärta, och jag blev frustrerad och ville protestera, trots att det bara var en pyttedetalj och att poängen av uttalandet i sammanhanget var en annan. Det är inte bara ett heteronormativt antagande att män vill dra handen genom kvinnohår, det är även ett genusnormativt uttalande. Mig skaver uttalandet på eftersom jag gärna vill dra min hand genom kvinnohår, men jag är inte kille/man. Och jag känner flera kvinnor som vill dra handen genom en mans hår och flera män som vill göra det samma. Som sagt; en så liten sak att den kan kallas banal. Men eftersom den gör mig illa borde det inte spela någon roll om det är en stor eller liten sak det rör.

Heteronormen synliggörs tydligast, som jag försökte visa på tidigare i exemplet med mannen på jobbet vars sambo heter Klas, när de som inte passar in i den ständigt behöver komma ut och kanske även förklara sig. I själva definitionen av begreppet ligger det inbegripet att det är den som inte passar in som ljuset faller på. Och det frestar på för det känns ofta som ett nödvändigt ont; alla orkar inte vara ”loud and proud” och symbolisera en kategorisering varje dag och jämt.

Jag blir arg på heteronormen för att den osynliggör mig och avhumaniserar mig samtidigt som den alienerar mig. Den gör mig arg för att jag tvingas protestera och rättfärdiga mig själv, och många gånger komma ut gång på gång när människor tar för givet att jag är heterosexuell. Jag blir inte arg på människorna, jag blir arg på strukturen och att vi socialiseras in i det här tänkandet som sårar mig som person så pass mycket.

Och nu är dags för min bekännelse: Jag är en del i upprätthållandet av heteronormen, så pass starkt att jag i vissa sammanhang kan kalla mig själv homofob. Det handlar om en internaliserad homofobi som får mig att bli alldeles brydd när en av mina bekanta som är tjej presenterar sin flickvän, eftersom jag i enlighet med normen tagit för givet att hon är heterosexuell. I vår värld är alla det tills motsatsen har bevisats.

Det är även denna homofobi, eller starkt präglande av heteronormen, som får mig att varje gång jag behöver komma ut som icke-hetero bli smått kallsvettig, få hjärtklappning och skämmas. Ja, jag skäms. Jag skäms för att jag i min värld då blir lite sämre i andras ögon för att det inte hör till vanligheten att jag attraheras av män. Det är detta som gör att jag inte ens med min familj kan prata om mig själv och mitt liv helt naturligt utan istället har vant mig vid att använda könsneutrala ord som person eller partner, och att jag svarar undflyende på påståenden och frågor om eventuella intressen för män.

Det gör att jag är obekväm med att hålla min flickvän i handen när vi går på stan, än mindre ta på henne eller pussa henne på ett sätt som indikerar att vi har en kärleksrelation och inte bara är systrar eller väninnor. För att jag inom mig föreställer sig att människor tycker att jag är äcklig, och att de kanske till och med vill göra mig illa. Det får mig även att bli provocerad av andra som visar sin kärlek öppet, för att om inte jag känner att jag kan ska inte de heller ta sig friheten.

Den här fobin är en av de sidor som jag har svårast för hos mig själv och den blir bara värre med åren. Jag tycker att det privata är politiskt och att det därför är en viktig politisk handling att vara sig själv fullt ut. Just för att utmana heteronormen och visa på hur samhällets generaliseringar skadar precis som jag gjorde i början av denna text. Jag ser det som en seger när kändisar kommer ut som icke-heterosar (nu senast skådespelaren Zachary Quinto), eftersom unga osäkra identitetsskapande människor behöver alla förebilder de kan få för att känna att de är okej. Jag brinner verkligen för HBTQ-frågor, skulle säga att jag är skapligt insatt i queerteori och annan normkritisk teori, har flera vänner som står utanför heteronormen (men även många som befinner sig innanför) och att jag i både teori och praktik kämpar för en öppnare och mer jämlik syn i samhället. Ändå kommer den där starka reaktionen när någon som jag trodde att jag kände, presenterar sin samkönade partner. (Och anledningen till att den personen väntat tills förhållandet är helt etablerat är så klart heteronormens fel och ormen biter här sig själv i svansen…)

Det som frustrerar mig mest med denna internaliserade homofobi är att jag inte vet hur jag ska bli kvitt den. Det pratas ofta om att fördomar handlar om okunskap, vilket är sant, men hur jobbar jag med en rädsla vänd mot mig själv? Jag förstår inte hur jag kan skapa mig själv mer kunskap om något som är aktuellt och rör sig i mina tankar alltid. Det handlar ändå någonstans om ett självhat och som sagt: Jag hatar heteronormen och homofobin. Den gör mig illa varje dag och jag klarar inte av att det största problemet är jag själv. Så egentligen kanske lösningen är ökad självrespekt, men hur får jag det?

(Vill här reservera mig för att jag säkert gör en rad generaliseringar i texten och glömmer att ta upp många aspekter. Skrev detta i ett utbrott när bägaren runnit över. Ber er att ha överseende med detta och istället koncentrera er på poängen och huvudtemat.)

Queertopia!

Where young women’s thoughts like the greatest wind whirls
And men wear their hair twinned in beautiful curls
Where boys play with fire and dress up in pearls
And ladies with power make stars out of girls
You say such a world’s too fantastic and queer?
Then just open your window: It’s already here!


www.queertopia.nu

Ett vykort som tog tid på sig

För ungefär fyra år sedan skickade en vän den här låten till mig. I fredags lyssnade jag på den på allvar för första gången och poletten föll ner och jag förstod tanken bakom och varför han ville ge den till mig. Känner mig lite dum men ändå glad över att äntligen ha fattat. Kanske kan jag ta till mig den mer också när jag kan se på det hela retrospektivt. Dessutom blir det varmt i hjärtat och magen när jag tänker på att mitt självdestruktiva (sen)tonåriga jag hade så fina människor kring sig.

Vilken killtjusare han kommer att bli!

Lady Dahmer uppmärksammade hela det här med barn och heteronormen i morse. Länk här och här är forumdiskussionen om någon vill lätta sitt hjärta.