Velandet

Jag är envis som satan och har svårt att släppa saker när jag fått dem på hjärnan. Men samtidigt är jag väldigt velig, så pass att jag ett tag körde på "Tärningsspelaren"-metoden. (Oerhört otäck bok! Men bra, så tips.) Jag gick helt enkelt till leksaksaffren och köpte tärningar och lät dem göra oviktiga val som jag hakat upp mig på. Nu händer det inte lika ofta dock eftersom jag ofta insåg när jag slagit tärningen att det trots allt var så att vissa alternativ var mer aktuella än andra och slog om flera gånger och kände mig ändå aldrig riktigt nöjd.

Just nu velar jag över en iPad. Saken är den att mina föräldrars födelsedagspresent till mig i år var en iPad som jag skulle få välja ut själv efter mina behov. Det var för tre veckor sedan idag och än är ingen padda beställd. Jag har inte ägt någon surfplatta tidigare vilket innebär att jag har lite svårt att ha något att utgå ifrån. De senaste dagarna har jag i alla fall avancerat lite och jag börjar känna att jag har lite koll efter att ha plöjt sida efter sida med recensioner, varit på macoteket och pillat, känt och tittat, tjatat sönder mina vänners trumhinnor och jämfört priser. En sak som satt lite käppar i hjulet är att jag från början ratade mini-varianten men mer och mer börjat inse att den är den jag borde ha, främst eftersom jag har en macBook air som jag tänker fortsätta använda och ta med mig utanför hemmet för att kunna skriva på. Skillnaden i storlek är inte särskilt stor mellan "normal"-paddan och min lilla luft-mac och då undrar jag om inte den lilla och smidigare iPad mini passar mig bättre. Men jag vet inte. Upplösningen är dålig i jämförelse, vilket gör att text ser lite suddig ut. Det är dumt eftersom min syn överlag är ganska dålig och jag gärna vill läsa böcker på den. Jag bara kan inte ta ett beslut. Det slutar dessutom inte bara vid valet av modell, sedan ska det bestämmas vilken färg, hur mycket minne och om det bara ska vara wifi-uppkoppling eller 3G/4G också..

Det finns så mycket annat som jag skulle kunna lägga min tankeenergi på istället för detta materiella dilemma. Nu börjar jag dock ledsna, så innan måndag borde en beställning vara lagd.

Det här är inlägg två i #Blogg100.

Depp

Jag mådde riktigt pissigt igår kväll och försökte somna tidigt för att idag få vakna pigg och glad. Vaknade gjorde jag, inte pigg och inte glad. Det tog en och en halv timme att komma ur sängen och nu när jag är uppe har jag redan rasat ihop två gånger hulkande på sängen med snor och tårar rinnande över ansiktet. Jag vet att det bara handlar om kemisk obalans i hjärnan, men just nu kan jag verkligen inte minnas vad som gör någonting värt överhuvudtaget.

En annan gång när det var så här gjorde jag en spellista som heter "Stark och euforisk" med låtar som handlar om just det, styrka och eufori. Lite kanske det hjälper att lyssna på den, jag försöker i alla fall. Det är inte kroniskt och jag vet att det kommer att kännas bättre. Nu ska jag försöka plugga, tvätta och sedan lägga mig, åter med förhoppningen om att det kommer att kännas bättre imorgon.

November (det är dig det är fel på)

Så.. november alltså. Inte kul. Det är utan protest årets tråkigaste månad. Det är mörkt och kallt och det blir inte bättre, bara värre och alla vet det. Uschan. Mina fingrar är blå av kyla och eftersom jag är en god student som sitter inne och pluggar hela dagarna gör mörkret att det känns som om dagarna extremt korta och jag går och lägger mig klockan 21, för vem orkar vara vaken i november?

Ja jag är en gnällspik. Ska starta en facebook-grupp.

Drömmer på franska

Det händer då och då att jag drömmer på franska. Min franska är inte alls särskilt bra, men ändå lyckas jag drömma drömmar där jag håller långa konversationer och resonemang på språket. Det jag undrar mest är om jag långt in i hjärnan faktiskt kan mer franska än jag ger sken av eller kan plocka fram i vaket tillstånd, eller om det är hittepå-franska jag drömmer. Båda alternativen känns fascinerande. För om jag nu hittar på så är det inget jag märker, för i drömmen är det verkligen franska jag pratar. Om det är så att jag bara plockar fram kunskaper som jag inte kommer åt i vaket tillstånd är det också väldigt intressant, för det borde innebära att jag skulle kunna lära mig snabbt om jag flyttade tillbaka till Frankrike eller började läsa franska igen.

De heta kinderna och den flackande blicken

Tidigare i höstas såg jag en dansuppvisning där några tjejer dansade till låten Dance (A$$) av Big Sean. Den satte sig på hjärnan och jag letade upp den och lade till den i min "vardagsspellista" på Spotify. Självklart förstod jag att den inte var helt rumsren med tanke på att "ass ass ass ass ass ass ass ass" upprepas gång på gång. När jag sedan själv gick och runt och ba: "ass ass ass ass ass" och folk började undra vad det var för låt tänkte jag att jag skulle kolla upp texten lite eftersom jag ändå vill ha lite kontroll över vad jag rekommenderar till andra. Eh, jag är långt ifrån pryd och det handlar inte om det. Det handlar om att texten är så grovt sexistisk och så långt ifrån något som jag kan stå för överhuvudtaget. Jag mår illa när jag tänker på det. Ändå tänker jag lägga upp videon här. Min skämslåt, för det är inte som att jag har slutat lyssna på den. (Och för Guds skull: Lyssna/Googla inte på texten!!)




Det är nu jag känner mig som den dåliga feminsten.

Det är inte er det är fel på, det är böckerna

En lite konstig och men ändå lite trevlig sak är hur jag inte alls tyckte om "Cirkeln" men är djupt förälskad i både Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Mats och Sara.

And these fingertips will never run through your skin

Ni vet när en hittar låtar som är mitt i prick. Så där "precis så här är det". Det händer mig hela tiden. Förra fredagen bad Ulla mig att sätta på Love Love Love med of Monsters and Men. Sedan dess är den på repeat, både i högtalarna och i mitt huvud. För det är precis så det känns just nu.

(Jag önskar att jag kunde älska dig och jag är ledsen för att jag stal ditt hjärta för att sedan slänga bort det.)



Well, maybe I'm a crook for stealing your heart away
And maybe I'm a crook for not caring for it
Yeah, maybe I'm a bad, bad, bad... bad person
Well, baby I know.

And these fingertips
Will never run through your skin
Those bright blue eyes
Can only meet mine across the room
Filled with people that are less important than you

'Cause you love, love, love
When you know I can't love
You love, love, love
When you know I can't love
You love, love, love
When you know I can't love you

So I think it's best
We both forget
Before we dwell on it

The way you held me so tight
All through the night
'til it was near morning

Jag är ingen plugghäst

Det har alltid ingått i min självbild att jag skulle vara en "pluggmänniska". Jag menar, mitt drömyrke är lärare och vem har det som drömyrke om inte pluggisar som inte kan tänka sig att lämna skolan någonsin? Tyvärr är det inte riktigt så. Jag är nyfiken, vill lära mig saker och besitter en ganska lagom blandning av logisk och abstrakt intelligens. Allt bra så långt... Men någonstans brister det. Jag är omotiverad, okoncentrerad och tycker inte alls att det är något toppenliv att leva genom att läsa en massa svår facklitteratur och slita sitt hår när en inte fattar den och sedan sitta och plugga in kunskapen inför ett test, alternativt skriva en text om allt en läst. Nej, jag är ingen akademiker. Som bäst trivs jag när jag känner att gör något, bidrar med något och är ledig på helgerna med gott samvete.

Just nu läser jag min nionde termin på universitetet och jag håller på att krevera av frustration. Det är tråkigt och jag förstår ingenting. Jag är så trött efter att ha gjort något som jag inte riktigt trivs med i drygt fyra år för att nå en dröm. Och det kommer att vara värt det när jag väl är där. Det tvivlar jag inte på. Samtidigt inser jag att jag aldrig kommer att undervisa om det som jag läser just nu vilket gör att det snarare bara är något som jag ska klara av för att få ut min examen, inte något som egentligen bidrar till min framtid som lärare.

Tidigare idag satt jag med panik över att jag inte tror att jag kommer att klara den här terminen. Det känns så hemskt att falla på mållinjen. Eftersom nästa termin är examenstermin innebär det att jag måste ha allt färdigt för att få läsa den. Det har jag också; jag har inget som ligger bakom och gnager. Men det spelar ingen roll om jag inte lyckas nu. Jag har i alla fall insett att det finns en B-plan som jag skulle känna mig lugnare med. Just nu ser det ut som om jag ska försöka ordna med den nästa vecka. Det skulle åtminstone halvera ångesten. Jag känner mig bara så frustrerad över situationen och mig själv. Jag hatar att känna mig dum i huvudet när jag vet att jag är ganska smart och samtidigt önskar jag att jag bara kunde skärpa till mig och få jobbet gjort. Men jag är inte sådan.

Vilda Birgitta

Jag såg just dokumentären Alla vilda om författaren Birgitta Stenberg. Det är något med Birgitta. Hon får mitt hjärta att slå hårdare i bröstet och tiden att stanna. Som om jag är förälskad i en 80-årig tant. Hennes nyfikna och varma blick som på samma gång är hård och kaxig.

Egentligen tror jag inte att vi är särskilt lika. Eller så är vi det, men lever ut på olika sätt.  Det är Birgitta som ger mig hopp om ålderdomen, en tid i livet som jag förövrigt helst vill låta bli att tänka på. Hon ger mig hopp om att min blick också ska kunna vara nyfiken genom ett helt liv. Hon är så modig. Jag önskar att jag var lika modig och självsäker som hon. Om vi skulle träffas skulle jag be henne berätta om livet, då och nu och sedan skulle vi gå på klubb och dansa. Kanske skulle jag berätta om mitt liv också, om det intresserade henne. Jag skulle fråga henne om relationer; kärlek, sex och vänskap. Och om skrivande så klart. Vi skulle nog gilla varandra.


Alla vilda ligger ute på svt play i ytterligare 27 dagar. Se den!

Läskramp

Jag drabbas ibland av vad jag kallar läskramp. Det är när det inte känns kul att läsa och hur mycket jag än vill, känns alla böcker som jag börjar läsa tråkiga och jag läser ofta bara tjugo sidor innan jag ger upp. September var en månad av läskramp för mig, men tack vare bokmässan känner jag mig botad för den här gången.

Eftersom jag ser mig som en läsande person och tänker att andra gör det också, har jag haft svårt att förlika mig med min läskramp och den har känts som ett problem för mig. Sedan ett par veckor tillbaka har jag dock kunnat försonas med den tack vare Jessika Gedin som i Morgonpasset i P3 sa att det finns inget som är att inte vara "en läsare". Det handlar om att en väljer fel böcker i så fall. Det spelar ingen roll vad som läses, bara det läses. Nu menade hon inte riktigt samma sak som jag, det förstår jag, men jag överförde det på och botade mitt problem lite genom att börja tänka att det inte är mig det är fel på, utan felet ligger i vad jag försöker läsa när jag kommer in i de här perioderna av läskramp.

Perioder av dålig frekvens på läsning beror säkerligen också på prioriteringar. Det kräver mer energi att läsa en bok än att se ett avsnitt av en tv-serie, se en film eller hänga på tumblr och andra sociala medier. Det är dessa tre nämnda som stjäl min lästid. Det betyder inte att jag tycker att det är fel, men jag ser ändå tydligt att det är tiden jag ägnar åt dessa saker som jag hade kunnat ägna åt läsning.

Nu med en lista på tjugo reserverade böcker på biblioteket och elva som kom med hem från bokmässan hoppas jag att jag ska slippa känna att läsningen haltar. Det har jag inte tid med.

Drömmar

Jag kommer ihåg tre drömmar från i natt, vilket är ganska ovanligt. Förr kom jag ihåg mina drömmar väldigt väl och skrev drömdagbok och så där. Men på senaste tiden har det inte varit så frekvent, på gott och ont. Jag tycker att det är spännande med drömmar men det tar energi att bli engagerad i sina drömmar. Min erfarenhet är att jag de morgnar när jag vaknar och minns vad jag drömt, inte känner mig lika utsövd som de drömfria. I alla fall, nattens tre drömmar:

• Heather Morris står på fältet bakom mitt hus och sjunger "Hold it against me". När hon sjunger "If I said I want your body now, would you hold it against me?" skriker jag: "Yes! Yes I would hold my body against you!!!" Hon strirrar på mig och vänder sig sedan om och springer i väg medan jag står kvar. Jag vaknade med skammens brännande kinder.
• Jag har lektion i textilslöjd (som elev, inte lärare) och min slöjdlärare från mellanstadiet säger till mig att hon är väldigt besviken på att jag gör ett så dåligt jobb och sedan vänder hon sig till resten av klassen och säger: "Den som gör lika dåligt som Sara borde undra varför hen har valt syslöjd överhuvudtaget." Jag vaknade av att jag grät.
• Några kompisar och jag är på väg till Umeå för att göra något (som jag inte minns). Vi bråkar om vägen och var vi ska övernatta. Jag tycker Härnösand. Vi hamnar i bilkö på grund av att vi kör förbi en hamn där allt verkar väldigt kaotiskt och lastbilar kör överallt. Den som kör (min vän i drömmen men ingen som jag känner i verkligheten, han hade i alla fall brunt lockigt hår) tittar på en karta och gasar samtidigt och frontalkrockar med en lastbil. Jag dör i drömmen och vaknar.

Jag tycker ändå att var och en av de tre drömmarna säger något om mig och min värld. Den första är ganska uppenbart att en hel del av min tankeverksamhet rör sig runt fröken Morris och att jag tittat kanske lite väl många gånger på "Hold it against me" från veckans Glee. Plus en rädsla att skrämma bort folk genom att säga fel saker.

Den andra drömmen är min vanligaste mardröm men i en ny variant. Ett tag drömde jag den flera gånger i veckan och vaknade av att jag grät. Då var det oftast min mamma som av någon anledning var besviken på mig och sa saker som att jag var dum och värdelös. Gången innan i natt var det mormor som sa att mina bullar var de äckligaste hon ätit. Och jag vaknar storgråtandes och har svårt att lugna ner mig själv, utan måste ofta gå upp en stund innan jag kan sluta gråta och somna om. Det måste handla om rädslan för att de som jag upplever står över mig, men som betyder mycket för mig, ska vara besvikna på mig. Samtidigt tror jag också att det kan handla om att jag helt enkelt behöver gråta, för varje gång känns det som en urladdning.

Den sista drömmen tror jag handlar om en rädsla att förlora kontrollen. Dels det här att sitta i baksätet, men också att jag dör. Det hände aldrig förr, att jag dog och vaknade av det. Jag vet inte vad som hänt, men just i det ögonblicket känns det så klart skönt att vakna.

Jag låter säkert jätteflummig som håller på och analyserar. Men det skiter jag i.

Blev det bättre? Är det bättre? Är jag det?

Jag scrollade bakåt i bloggen och hittade det här inlägget från juni i år. Då hade hjärtat gått vilse i kroppen och jag bestämde mig för att ge det tre månader för att hitta rätt. När jag hittade inlägget tidigare idag och bestämde mig för att följa upp, undrade jag hur jag kunde tänka i juni att "allt blir bra i september". Att jag måste ha glömt bort hur hösten lägger en grå dimma över allt. Jag tänkte att inte blev det bättre bara för att det blev september. Men nu förstår jag, och jag minns vad jag menade då i juni. Sanningen är att hjärtat nog är tillbaka där det ska vara och att tankarna fortfarande är ganska klara. På det sättet är det bättre och jag jobbar på att bli starkare. När jag ser på mig själv och min situation utifrån ser jag en ung kvinna med ständigt dåligt samvete och som är så trött på att plugga som det bara går att vara, men som har mål och vill nå dem så pass att hon kör på med hjälp av en inre envishet och fina vänner. Hon känner sig väldigt ensam ibland men har samtidigt börjat förstå hur mycket hon uppskattar att vara själv, att kunna dra sig undan från världen och inte behöva ta hänsyn till någon annan före sig själv. Trots att hon ofta känner sig avundsjuk på andras liv kommer hon att bli en bra människa, eller det är hon redan men hon ska bygga lite muskler, skriva färdigt sitt bokmanus, berätta för människor att hon älskar dem och köpa fler bokhyllor också. Då kommer bra att bli bättre.

Den här gången lovar jag inte när det kommer att vara bättre, men jag ska försöka göra en ny uppföljning vid nyåret.

Allting går sönder till slut (det är bara en fråga om tid)

För drygt en vecka sedan fick jag insikten om att jag krossat någons hjärta, på riktigt. Att jag är en sådan som jag själv har öst hat över när mina vänner kommit till mig med krossade hjärtan och trasiga själar. Jag trodde aldrig att jag kunde vara en sådan som kunde göra en annan människa så illa. Hur blev jag en sådan som sårar och smiter? Jag är inte ond. Jag vet det, men det är en konstig känsla att börja avsky sig själv. Det är varken rättvist eller vackert och jag känner mig som världshistoriens största skurk. Insikten om vad mina val och handlingar lett till har dock fått mig att förstå en tidigare dold sida hos mig själv. Den är inte fin. Jag vill ta tillbaka allt, men samtidigt förstår jag att det här en erfarenhet som jag måste genomleva. För om jag skulle spola tillbaka vore jag tvungen att spola tjugo år, minst.

Livet är verkligen en dans på rosor och krossat glas. Mest krossat glas.

Mod

Nu ska jag bli modigare.

Ångest

Jag lider av ångest. Det är en svår och diffus åkomma. För kanske lider alla av ångest, de bara pratar inte om det. Eller så är det svårt för att det är så svårt att förstå var den kommer ifrån. Jag är inte så värst påläst. Ibland är jag övertygad om att min ångest beror på någon kemi i huvudet, att jag saknar någon substans eller har för mycket av något. Ibland tror jag att jag är dum i huvudet. Ibland tror jag att det beror på mig som person, att jag är en tänkare och grubblare och att ångesten är hjärnans och kroppens sätt att visa att systemet är överhettat och/eller behöver startas om. Ibland tänker jag att ångesten bara är ett symptom på att något i mitt liv inte fungerar, till exempel någon relation eller någon rutin.

Min ångest kom när jag fick ätstörningar. Då var jag 17. Innan dess, på mellanstadiet och högstadiet, undrade jag ofta vad ångest var för något. Jag läste beskrivningar men kunde inte känna igen mig eller riktigt förstå. När jag sedan 18 år gammal låg på hallgolvet i min lilla etta och kved, skakade och hyperventlerade och insåg att det här nog var ångest trodde jag ändå att jag skulle bli fri bara jag på något sätt tog mig ur ätstörningen. Det slaget segrade jag till sist efter ett par år, men ångesten stannade. Nu kommer den oftast på lördagar eller när det är mycket att göra. Jag blir handlingsförlamad, paranoid och tror att jag är döende.

Jag har aldrig sökt hjälp trots att jag bestämmer mig efter ungefär varannan attack att "på måndag ringer jag vårdcentralen". Ändå gör jag inte det. Jag har dåliga erfarenheter från de gånger i mitt liv då jag varit i kontakt med vården angående onormala saker i mitt huvud. Kanske går det över av sig självt en vacker dag, kanske blir det värre. Och den största anledningen till att jag aldrig ringer är att jag är rädd att jag bara är fånig och att det är normalt att få lite ångestattacker då och då.

Nu ska jag fortsätta min dag med att vara snäll mot själv och hoppas att det går över den här gången också.

The Glee Project

Det finns två anledningar till att jag följer The Glee Project (förutom att den har Glee i titeln). De heter Zach Woodlee och Nellie Veitenheimer. Den förste är koreograf och helt fantastisk. Hans leende får mig att smälta. Nellie är en av de tävlande. Hon är den blygaste och den som är mest obekväm med sig själv. Det gör henne till den mest spännande av deltagarna, utöver det faktum att hon är söt som socker och har en röst som får mig att tänka på doften av nyklippt gräs. Klippet nedan är från veckans program och fick mig att gråta (ja jag gråter mycket..). Nellie sjunger och Zach gråter.

Fem år

Det är exakt fem år sedan jag tog studenten. Också då en fredag den 15 juni. Jag hade tänkt skriva något fint om det men det känns bara väldigt avlägset just nu. Men jag älskar studentfirande och jag tänker att jag har valt världens bästa yrke där jag får vara med och kicka ut de nyvuxna från skolan och fira studenter varje år.

När det begav sig.

Tongue Tied

Jag gråter mig blind. Av lycka och sorg.



(Ni behöver inte förstå. Jag tycker om er ändå.)

And it's hard to dance with a devil on your back

Idag har jag lyckats hålla mig själv på en okej nivå. Kanske är det vädret, eller alla fina människor.. Jag är trött på de dåliga dagarna. Från och med idag begraver jag allt det där tunga. Här är låten som får representera det:


 Tonight I'm gonna bury that horse in the ground


För övrigt kan jag berätta att jag har fått en novell publicerad, på riktigt. Oh yes. Dock under psuedonym, och jag är inte redo att avslöja mig än och jag tänker inte berätta var jag fått den publicerad heller. Gissingar är dock välkomna, och någon gång i framtiden kommer jag att stå för den fullt ut. Jag lovar. (Känner ni mig och läser den kommer det inte vara så svårt att se den är min. Både handlingen och psuedonymen är så att säga bekanta.)

Ont

Idag är det mycket som gör ont.
Egentligen inget sådant som spelar någon roll på riktigt.
Men som ändå gör så galet ont.