Lucia

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i hvita kläder
stod herrgårdflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
re'n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och hvit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vid glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

- Erik Axel Karlfeldt

Uppehållet

Det blev ett oplanerat uppehåll här nu. Det har varit slutspurt med C-uppsatsen och det har varit tuffare än jag väntat. Fånigt att jag kan påverkas så starkt av något så världsligt. Nu är det avklarat i alla fall och jag är 30 kg lättare i psyket och lite rastlös av att inte ha helt fullbokade dagar. Helt plötsligt så läser jag romaner för min egen skull igen och ser en ny film om dagen. Jag är värd ett långt jullov. Ja, det är jag.

Beundran

Jag beundrar så många människor. Jag har inte bara en förebild. De jag beundrar blir mina förebilder och de kommer och går ganska så stadigt med vad jag snöat in på för tillfället. Det kan vara sådana som jag känner, sådana som jag träffat eller sådana som jag bara beundrar på långt håll (som blir väldigt nära tack vare internet i allmänhet och twitter i synnerhet). Jag hade velat rada upp alla de jag beundrar, men jag är för feg. De skulle säkert bli glada om de skulle googla sig själva och hitta hit och se att jag diggar dem, men jag är för feg. Lite skyldig kan jag känna mig också för att jag sitter och beundrar genom skärmen, som om jag tjuvtittar på något som inte är menat för mig. När det är just så det är. Kanske finns de i cybervärlden just för att jag ska få beundra dem på betryggande avstånd. De vänner som jag beundrar däremot vågar jag ofta säga det till, men kanske inte så väldigt ofta ändå. Får det känns också lite pinsamt, som om jag vore en jante som vill förminska mig själv. Kanske är det just det som jag gör genom att beundra. Eller så är det bara en idoldyrkan som flyttats från skådespelarna och musikerna till designerna, fotograferna, litteraturvetarna, journalisterna och queerteoretikerna.

Tjugotvå

22 dagar. Sedan ska jag andas igen. Våga dansa och se mig själv i ögonen igen.

Hett!

Leonard

Apropå förra inlägget:



Kärlek.

Svårheten

Ibland känner jag mig så svår. Inte så där spännande och hippt svår utan bara jävligt lynnig och ja, svår. Det som är mest störande är att inte ens jag förstår mig och blir bara ännu besvärligare när någon försöker reda ut mig. Så det är bara att hänga med i svängarna och hoppas att vulkanutbrotten med följande askmoln kommer mer sällan i framtiden. Det kanske låter jättespännande med höga berg och djupa dalar men man blir oförskämt krävande och självupptagen. Mitt hopp är att hitta en egen Leonard Woolf, men finns sådana människor?

Vilken killtjusare han kommer att bli!

Lady Dahmer uppmärksammade hela det här med barn och heteronormen i morse. Länk här och här är forumdiskussionen om någon vill lätta sitt hjärta.

Eller?

"Vänskap är kärlek utan vingar"
Lord Byron

Snöstorm

Igår gick jag i snöstorm. Mest för att det är så skönt att komma in sedan. (Och så för att jag hade övning med min kör och ett paket att hämta.)

Fredagskänslan

Så var det fredag igen. Finfredag. Jag har tappat fredagskänslan någonstans så de senaste veckorna har jag försökt att klä mig lite finare och upprepa för mig själv: ”Det är fredag, så underbart.” Det fungerar väl delvis kan jag rapportera. Det som kämpar mot min fredagskänsla är dels att jag alltid är så trött på fredagar efter att ha kämpat på hela veckan och så är det stressen över att ytterligare en vecka gått sedan förra fredagen, min tidspessimism får vatten på sin kvarn. Nu ska jag åka iväg över helgen och då blir känslan ännu mer dubbel. Jag ska hinna med tåget ikväll och vet att det jag inte får gjort idag kan jag inte jobba ifatt eftersom jag kommer att vara någon annanstans. Veckan i övrigt har varit ganska så krävande på det psykologiska och känslomässiga planet så det är säkert därför mitt kontrollbehov härjar fritt och får med sig sin polare stressen på tåget.

Indestructible

Det värkar så

Träningsvärk i hela kroppen. Så jag gjorde uppenbarligen mer än att bara ligga och läsa i helgen.

Bonjour Tristesse

"Visst kan kärleken göra en bedrövad. Men mest bedrövad blir man av sig själv."
Françoise Sagan

Söndag.

Söndagskänslan. Den kan vara ångest, om man inte tar sig i väg någonstans. För några veckor sedan åkte jag och tittade på människor som gillar löpning och som den söndagen sprang Hässelbyloppet, eller som jag; hejade på och beundrade de som gjorde det. Den söndagen blev inte söndagsångesten så stor. Idag är den inte heller så stor, men jag hade tänkt få så mycket gjort. Det får jag inte. Vill hellre lägga omkull mig med en (eller tre) böcker och smälta livet och tankarna lite utan att få ångest.