Beundran

Jag beundrar så många människor. Jag har inte bara en förebild. De jag beundrar blir mina förebilder och de kommer och går ganska så stadigt med vad jag snöat in på för tillfället. Det kan vara sådana som jag känner, sådana som jag träffat eller sådana som jag bara beundrar på långt håll (som blir väldigt nära tack vare internet i allmänhet och twitter i synnerhet). Jag hade velat rada upp alla de jag beundrar, men jag är för feg. De skulle säkert bli glada om de skulle googla sig själva och hitta hit och se att jag diggar dem, men jag är för feg. Lite skyldig kan jag känna mig också för att jag sitter och beundrar genom skärmen, som om jag tjuvtittar på något som inte är menat för mig. När det är just så det är. Kanske finns de i cybervärlden just för att jag ska få beundra dem på betryggande avstånd. De vänner som jag beundrar däremot vågar jag ofta säga det till, men kanske inte så väldigt ofta ändå. Får det känns också lite pinsamt, som om jag vore en jante som vill förminska mig själv. Kanske är det just det som jag gör genom att beundra. Eller så är det bara en idoldyrkan som flyttats från skådespelarna och musikerna till designerna, fotograferna, litteraturvetarna, journalisterna och queerteoretikerna.

Tjugotvå

22 dagar. Sedan ska jag andas igen. Våga dansa och se mig själv i ögonen igen.

Hett!

Leonard

Apropå förra inlägget:



Kärlek.

Svårheten

Ibland känner jag mig så svår. Inte så där spännande och hippt svår utan bara jävligt lynnig och ja, svår. Det som är mest störande är att inte ens jag förstår mig och blir bara ännu besvärligare när någon försöker reda ut mig. Så det är bara att hänga med i svängarna och hoppas att vulkanutbrotten med följande askmoln kommer mer sällan i framtiden. Det kanske låter jättespännande med höga berg och djupa dalar men man blir oförskämt krävande och självupptagen. Mitt hopp är att hitta en egen Leonard Woolf, men finns sådana människor?

Vilken killtjusare han kommer att bli!

Lady Dahmer uppmärksammade hela det här med barn och heteronormen i morse. Länk här och här är forumdiskussionen om någon vill lätta sitt hjärta.

Eller?

"Vänskap är kärlek utan vingar"
Lord Byron

Snöstorm

Igår gick jag i snöstorm. Mest för att det är så skönt att komma in sedan. (Och så för att jag hade övning med min kör och ett paket att hämta.)

Fredagskänslan

Så var det fredag igen. Finfredag. Jag har tappat fredagskänslan någonstans så de senaste veckorna har jag försökt att klä mig lite finare och upprepa för mig själv: ”Det är fredag, så underbart.” Det fungerar väl delvis kan jag rapportera. Det som kämpar mot min fredagskänsla är dels att jag alltid är så trött på fredagar efter att ha kämpat på hela veckan och så är det stressen över att ytterligare en vecka gått sedan förra fredagen, min tidspessimism får vatten på sin kvarn. Nu ska jag åka iväg över helgen och då blir känslan ännu mer dubbel. Jag ska hinna med tåget ikväll och vet att det jag inte får gjort idag kan jag inte jobba ifatt eftersom jag kommer att vara någon annanstans. Veckan i övrigt har varit ganska så krävande på det psykologiska och känslomässiga planet så det är säkert därför mitt kontrollbehov härjar fritt och får med sig sin polare stressen på tåget.

Indestructible

Det värkar så

Träningsvärk i hela kroppen. Så jag gjorde uppenbarligen mer än att bara ligga och läsa i helgen.