Ett vykort som tog tid på sig

För ungefär fyra år sedan skickade en vän den här låten till mig. I fredags lyssnade jag på den på allvar för första gången och poletten föll ner och jag förstod tanken bakom och varför han ville ge den till mig. Känner mig lite dum men ändå glad över att äntligen ha fattat. Kanske kan jag ta till mig den mer också när jag kan se på det hela retrospektivt. Dessutom blir det varmt i hjärtat och magen när jag tänker på att mitt självdestruktiva (sen)tonåriga jag hade så fina människor kring sig.

Tomt och så

Det är visst lite tomt här. Jag skyller på att jag har mycket att göra; nytt jobb, leka med lillebror och följa kaninmördarhundar hem till exempel.

Du fria

Grattis på din dag vackraste du.
(Ibland är jag rädd att jag tar dig förgivet.)