Två tips så här på morgonkvisten:
Hey Girl, It's Rachel Maddow (Det var banne mig på tiden.)
och
Min nya bok/film/tv-serie-dagboksblogg (Det var banne mig också på tiden.)
Varsågoda!
torsdag 26 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
Kalas och maskrosor.
I helgen har jag varit på 50-årskalas. Min mors. Det känns lite knasigt. Jag minns när min mormor fyllde femtio. Då hade jag en rosa klänning som jag fick maskrosfläckar på. Jag tycker fortfarande att maskrosor är underskattade. Och nu längtar jag till våren.
söndag 1 januari 2012
Tankar över 2011 och ett löfte om 2012
Så är det inte 2011 längre. 2011 var ett ojämnt år, som det brukar vara. Det började med dunderinfluensa och slutade med lika delar ångest och kärlek. Ångesten och kärleken som jag trodde att jag blivit av med föregående år, men som kom tillbaka. Båda lika intensiva.
2011 gav mig nya vänner men jag tror att jag tappade bort några gamla också. Sådant händer. Kanske gick det ändå jämt ut. 2011 var dessutom året då mitt intresse för tv-serier förvandlades till en besatthet av slaget som är mer vanligt hos fjortonåringar, och jag tjatade ihjäl de näras trumhinnor om Buffys öde, om hur komplex Bette är och hur jag börjat identifiera mig med henne, om Kim, Sugar och Kims föräldrar och om Glee, Glee, Glee (= Brittana, HeMo, Naya Rivera, amerikansk populärmusik som jag aldrig lyssnat i normala fall, Brittany S. Pierce, Santana).
Jag har sedan jag lärde mig läsa aldrig läst så lite skönlitteratur som 2011, men istället har jag lyssnat på mer musik och sett fler filmer än vanligt (och så tv-serierna då). Jag började skriva igen med ett nytt allvar och ett tydligt mål. 2011 var också året då jag började känna mig hemma i löpningen och började känna att anorexi-åren som jag gick igenom i sena tonåren låg så långt bak i tiden att jag på riktigt kunde börja se tillbaka och bearbeta. Ibland har året 2011 bara känts som en enda lång längtan bort och en frustration över att inte till fullo kunna känna sig fri, men jag vet att jag under många stunder varit lyckligare än någonsin.
Det är inte många år som jag gett riktiga nyårslöften men nu har jag ett. Det började med den här texten som jag skrev i höstas. Jag insåg att jag behövde ta ett steg till och sluta skämmas över mig själv. Gällande allt möjligt, från vem jag älskar till vilken musik jag gillar. När jag tänkt på det har jag blivit överväldigad av hur mycket skit jag gett mig själv och hur icke-konstruktivt skam är . Det är slut med det nu. Jag tänker inte sitta tyst med böjd nacke eller på kvällarna hemma analysera saker jag sagt och gjort tills det ringer i öronen. (Men å andra sidan ska jag försöka tänka innan jag pratar. Det är också en strategi för att undvika skämmighet.)
Den här fina biten får representera mitt 2011:
k.d. lang - Constant Craving by Warner-Music
2011 gav mig nya vänner men jag tror att jag tappade bort några gamla också. Sådant händer. Kanske gick det ändå jämt ut. 2011 var dessutom året då mitt intresse för tv-serier förvandlades till en besatthet av slaget som är mer vanligt hos fjortonåringar, och jag tjatade ihjäl de näras trumhinnor om Buffys öde, om hur komplex Bette är och hur jag börjat identifiera mig med henne, om Kim, Sugar och Kims föräldrar och om Glee, Glee, Glee (= Brittana, HeMo, Naya Rivera, amerikansk populärmusik som jag aldrig lyssnat i normala fall, Brittany S. Pierce, Santana).
Jag har sedan jag lärde mig läsa aldrig läst så lite skönlitteratur som 2011, men istället har jag lyssnat på mer musik och sett fler filmer än vanligt (och så tv-serierna då). Jag började skriva igen med ett nytt allvar och ett tydligt mål. 2011 var också året då jag började känna mig hemma i löpningen och började känna att anorexi-åren som jag gick igenom i sena tonåren låg så långt bak i tiden att jag på riktigt kunde börja se tillbaka och bearbeta. Ibland har året 2011 bara känts som en enda lång längtan bort och en frustration över att inte till fullo kunna känna sig fri, men jag vet att jag under många stunder varit lyckligare än någonsin.
Det är inte många år som jag gett riktiga nyårslöften men nu har jag ett. Det började med den här texten som jag skrev i höstas. Jag insåg att jag behövde ta ett steg till och sluta skämmas över mig själv. Gällande allt möjligt, från vem jag älskar till vilken musik jag gillar. När jag tänkt på det har jag blivit överväldigad av hur mycket skit jag gett mig själv och hur icke-konstruktivt skam är . Det är slut med det nu. Jag tänker inte sitta tyst med böjd nacke eller på kvällarna hemma analysera saker jag sagt och gjort tills det ringer i öronen. (Men å andra sidan ska jag försöka tänka innan jag pratar. Det är också en strategi för att undvika skämmighet.)
Den här fina biten får representera mitt 2011:
k.d. lang - Constant Craving by Warner-Music
söndag 11 december 2011
Bra dagar
En söndag. En bra söndag. Jag har haft för många dåliga dagar på senaste tiden med ett hjärta som av fel anledningar rusat på som en BMW på Autobahn och en hjärna som bara släpper fram de jobbiga tankarna. Men idag är jag glad, och lite sentimental. Väldigt enkel. Och jag är nyförälskad i min julspellista, så himla bra. (Ta den vettja. Här.) Helga (cykeln) har övernattat på annat håll så dagens största projekt är att ta mig iväg och hämta hem henne. Helst innan det blir mörkt. Om alla dagar kunde vara såhär (och alla kvällar som igår).
Jag är så enkel idag att jag sitter och fånler åt det här:
Jag är så enkel idag att jag sitter och fånler åt det här:
torsdag 1 december 2011
Gråa dagar
Igår var ingen bra dag. Av flera anledningar, men två större. Det händer sällan att jag har dåliga dagar men ibland så.. Nu är i alla fall november över, något att vara tacksam över. Känner mig dock skör idag trots ny månad, troligt en baksmälla från igår. Började gråta över ”Girls just wanna have fun” (låten, inte filmen) i morse. Inte riktigt i form med andra ord…
Att allt kan vända så snabbt.
Att allt kan vända så snabbt.
måndag 28 november 2011
Låst
Oj, det är väldigt länge sedan jag bloggade nu. Det finns mycket som jag skulle kunna skriva om. Men varje gång jag ska göra det låser det sig. Så det blir inget. Inte idag heller. Sorry.
onsdag 9 november 2011
Landslide
Well, I've been afraid of changin'
'Cause I've built my life around you
But time makes you bolder
Children get older
I'm getting older too
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)