Innan jag dör

Innan jag dör är film!!



Böcker förändrar mitt liv hela tiden, men den här har gjort det extra mycket. Och Dakota Fanning alltså... Och Kaya Scodelario!

På andra sidan

Nu är alla arbetstimmarna gjorda för den här gången. Jag sov tolv timmar i natt och idag räcker energin till att kolla i fatt lite tv-serier och lägga pussel. Dessutom höll jag på att beställa ca. 20 klänningar från asos bara för att. Men även om klänningar gör en lycklig så kändes det som en ganska kortsiktig lösning på tristessen och melankolin. Så jag låter nog bli.

Nomnomnom

Jag kan inte sova.

Midsommartradition

Jag laddar upp för 35 timmar arbete i midsommarhelgen. Det är fjärde midsommaren som jag arbetar på fem år, den femte gången var jag i Trondheim så jag är som van vid det här laget. Den här gången känns det inte ens jobbigt. Det är trots allt sista sommaren som jag jobbar på en massa år. Kanske är det till och med så att jag aldrig mer kommer att jobba på sommaren. En konstig tanke efter alla år med sommarjobb.

För övrigt känner jag mig lite lättare igen. Kanske är det solen, kanske är det att jag lyckas distansera mig och skapa min egen värld där jag slipper tänka och känna. De säger dock att det ska regna i helgen… Tur att jag har annat för mig.

Junimusik

Jag har gjort en junispellista, lite sent men den kompenserar genom att vara bra.

Heather gillar den också.

Dear June.

Billie

När jag var elva år hade jag en poster på den brittiska (då) artisten och (nu även) skådespelerskan Billie Piper uppsatt på min dörr. Den postern hånglade jag upp sisådär varje dag tills den var helt vågig och fick ett hål i sig. Och jag minns att jag förstod att jag var förälskad men att jag inte gav det några närmare reflektioner. Jag njöt av den sötsalta smaken av Billie, som egentligen var smaken av glättigt posterpapper. Sedan dess har jag inte haft någon direkt relation till Billie Piper. Hon spelade i serien Secret Diary of a Call Girl för ett par år sedan men den zappade jag bara som hastigast förbi någon gång.

På BBC1 visas den här veckan resultatet av ett projekt som heter True Love som handlar om att folk har fått bidra med förslag på kärleksberättelser till en serie med fristående avsnitt på 30 minuter. Sedan har skådespelarna utifrån berättelsen fått improvisera dialog. I det avsnittet som visades igår spelar Billie Piper läraren Holly som förälskar sig i, och inleder ett förhållande med, eleven Karen (spelad av überfantastiska Kaya Scodelario). De 30 minuterna är bland det vackraste jag någonsin har sett. Jag grät mig igenom dem redan första gången och sedan varje gång, varje minut (ja jag har redan sett det flera gånger, sluta döma mig). Dialogerna och skådespeleriet känns så äkta tack vare improvisationen.

Så se smakprovet här och leta sedan reda på hela avsnittet. Det är en order.

Stetoskop

Din intetsägande blick säger allt. Du tycker inte alls att färgen är snygg och nu sitter den redan där. I tre dagar har jag målat och målat för att få färdigt. Under tiden har tanken "bara det här blir klart så kommer det att kännas bra igen" upprepats som ett mantra men det känns inte bättre. Självfallet inte. Du verkar näst intill äcklad och jag önskar att jag kunde trösta mig själv och tänka att det beror på graviditeten. Det är bara det att det började redan innan. Om sanningen ska fram så var det en bidragande faktor till att jag förde barn på tal igen förra hösten och pushade för att vi skulle skynda på lite, att det var dags nu. Jag tänkte att det nog var så här det skulle vara. När man inte känner sig lika galet kär längre så var det dags att ta det till nästa nivå och bli en familj på riktigt. Du hade kunnat protestera om du bara velat. Insikten om att valen inte var så många finns där. Hade du protesterat hade det varit som att säga rakt ut att vi inte hade det bra. Då hade vi inte varit här och jag ligger vaken på nätterna och undrar om det är rätt att göra såhär. Tänk om det inte blir bättre när barnet kommit och att vi då nästan avsiktligt satt ett skilsmässobarn till världen. För jag vill inte gå runt och hålla ihop för sakens skull egentligen. Jag vill ju leva lyckligt och har alltid föraktat människor som klamrar sig fast vid varandra bara för att de vägrar svika sina ideal. Nu är jag likadan själv. Om jag bara kunnat rycka på axlarna och kreativt knåpa ihop en plan för hur vi skulle kunna leva isär tillsammans med vårt barn. Men det går inte. De känslomässiga banden känns starkare än de fysiska. Alla minnen och planer och all kärlek som flödat. Jag älskar dig. Jag gör det, eller är bara något jag tror? Det vore så mycket enklare om du inte var så sur hela tiden.

Döpt efter och inspirerat av: