Det är dags för dagens erkännande: Jag är så galet mycket fangirl. Jag hade nog ett uppehåll
där ett tag på några år mellan de ”normala” fangirlåren och nu. Det handlar inte bara om
beundran eller att jag ser upp till dem. Jag avgudar dem, jag vill vara dem och
jag vill vara med dem. De kan göra vad som helst och jag älskar dem fortfarande
oavsett.
Mest logiskt (men samtidigt mest
”du-borde-vara-vuxen-och-skaffa-ett-jobb-istället” eftersom det ligger väldigt
nära kändiscrushandet som tonåringar ägnar sig åt,) är kanske Heather och Naya.
De är kända, begåvade och väldigt lätta att tycka om. Mest pinsamt tycker jag
dock att det är att jag avgudar mina universitetslärare. Det går liksom ut lite
över dem, inte för att jag är särskilt påflugen men för att jag bara är konstig
och stirrig när vi stöter på varandra i korridorer eller i föreläsningssalar.
Mina tv-seriekaraktärer som jag
flailar över är inte lika pinsamma att berätta om. Eller jag bestämmer att det inte är det. Jag är cool.
Mitt fangirlande blir dessutom inte mindre av the internetz. Forum, tumblr och
twitter (bland annat) matar monstret som bara blir tjockare och tjockare och
just som jag tycker att jag lyckats banta ner det lite så dyker det upp en ny
bild eller ett nytt videoklipp. Jag är hopplös. Dock har jag ju slutat att
skämmas sedan senaste årsskiftet. Därför berättar jag det här idag. För att det
är en liten (ganska stor) bit av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar