Dagar

Jag tänkte på hur det egentligen känns att må skit av ingen anledning. Kanske känns det lite sä här:

Dagar när det känns som livet har uteslutit en, eller siktar på en med gevär. 

Ja, egentligen båda två samtidigt.

Och det verkar helt plötsligt vettigt att självmedicinera med alkohol och stulna tabletter. 

Men det är för farligt. 

Tänk om jag slutar andas och dör i en pöl av ångest, fylla och ensamhet? 

Eller så plågar jag mig och biter i alla sura äpplen när det ändå redan svider som eld i hela kroppen. 

Kanske vore det bara bättre att sova, men hur ska det gå att somna? 

Om bara någon kunde komma hit med kramar, Kleenex och en lugn röst.