Precis som dikten i förra inlägget antydde så är jag ute i skolverkligheten igen. Det är trevligt på så vis att jag är (jävligt) mycket bättre på det jag gör nu. Det känns och jag får höra det så mycket som jag förtjänar. Ändå så är jag samtidigt så trött på det. Hela grejen. Att allt alltid handlar om skolan och att jag förväntas tycka och tänka om allting. Jag är aldrig ledig och det tär på mig när jag inte tycker att det är det roligaste som finns längre. Gnäll gnäll. Februari måste ta slut någon gång så att jag blir lite förtjusande igen.
Förresten har jag åkt på säsongsförälskelsen också (direkt efter slängen av säsonginfluensa som jag drog på mig för tre veckor sedan, vissa drabbas hårt). Inte undra på att jag är så trött hela tiden.
Så har halva januari gått också. Det gör mig lättad för i år tycks inte den månaden vara min vän, trots att det egentligen är min månad. Jag är ett vinterbarn som är allergisk mot mörker och kyla. Det får min näsa och mina ögon att rinna. Det börjar hur som helst lätta med hjälp av tulpaner, semlor och frigörelse. De är alltid mina räddare i den här tiden.
Mina förväntningar inför det nya året är de lägsta jag någonsin haft. Än så länge kan jag inte utläsa vad året har att ge, men jag bör inte kunna bli besviken med så pass låga förväntningar.
