Mot slutet

Min praktik är slut efter sju veckor ute på fältet. Det känns tomt. Jag fick tårar i ögonen när jag skulle säga hej då till eleverna. Kanske var det förkylningen som gjorde mig lite extra känslig. Det är lite sorgligt. Samtidigt är det skönt med sommar (även om jag mest ska jobba). K påminde mig så snällt om att nu är det bara examenspraktiken kvar. Det är en skön men hisnande tanke. Jag är så galet trött på att plugga.

Ur elevernas utvärderingar:

"Jag har alltid tyckt att religion varit tråkigt, men det har faktiskt varit roligt på dina lektioner. [...] Nu har jag faktiskt börjat förstå det här med religion."

"Eftersom våran klass är nog den störigaste av alla klasser måste du nog våga skrika som en kärring!! Men inte så att du tappar rösten."

God I love her! (part 2)

Okej, här kommer lite extramaterial till förra inlägget. C. råkar kunna det här med videoredigering och nu har hon klippt ut Heather-bitarna ur senaste Punk'd (som Hemo var värd för). Sa jag något om världens bästa?


"Who knew that there was a smart Jonas?"

God I love her!

Okej. Nu tar vi en (eller fyra) minut(er) och älskar Heather Morris. För att hon är ca. världens bästa.

Och: Jag är rörd till tårar samtidigt som jag skäms lite (mycket!) pga C. blev jätteorolig när jag inte hört av mig sedan i tisdags. Från och med nu ska jag aldrig mer försvinna från henne. Aldrig. (Hon är också ca. världens bästa.)

Asarg, men ändå inte

Jag är glad för det fina vädret även om det är tryckande att vara febrig och förkyld i värmen. Det är tur att jag kan glädjas åt vädret det för alltså: Glee-avsnittet sög!! Jag vill döda något. Så sjukt dåligt. Det enda positiva jag kan komma på är att det innebär att jag inte kommer att sakna det alls i sommar. Och att det faktum att säsongen är slut gör trots allt att jag bara behöver se om de bra avsnitten, spola i de halvbra och kan ignorera allt det dåliga. Suck. Samtidigt orkar jag inte riktigt bry mig pga hälsan och att jag fick hem två andra serier i går.

Gnäll

Jag är sjuk idag. Lite feber och mycket halsont. Egentligen skulle det väl kunna kallas lite myssjuk, om det inte vore för halsontet då. Halsont är helvetet. Jag kollar tv-serier och äter glass, är min egen mamma och förser mig. Dock att jag konstruerar ett prov också, men det fungerar ändå hyfsat att göra i horisontellt läge. Om jag bara inte vore så trött och febermosig i huvudet.

Som om inte sjukdom och ynklighet vore nog så sänds säsongens sista Glee i natt. Normalt brukar Glee få mig att klara tisdagarna (som måste vara veckans sämsta dag annars), men nu är jag mest bara rädd. Ingenting kommer att bli sig likt. Det blir alltid så i high school-serier att efter ca. tre säsonger måste formen förändras för att allt ska kunna fortsätta. Men just nu känner jag mig väldigt konservativ och vill ha det som det alltid har varit. Inget New York. Bara William McKinley High School i Lima, Ohio. Och jag vill ha kvar Santana, Rachel, Quinn, Mercedes, Kurt, Puck och Mike. (Finn skiter jag fullkomligt i.) Brittany kommer inte att ta examen. Allt pekar mot det. Och visst, jag har henne gärna kvar men det är totalt ologiskt med tanke på alla uppdrag hon har utanför skolan som hon inte hade fått engagera sig i med så dåliga betyg. Dessutom är hon medlem i frågesportsklubben Brainiacs, ba hallå. Hon är galet smart, bara på sitt eget sätt. Hon ÄR enhörningen och det är hon som lärt mig att tro på min egen magi. Vad sjutton....... Och avsnittet heter "Goodbye". Jag vill inte!

Bal

Vårbal i lördags. Det var bra, förutom en envis huvudvärk är det bara fina minnen från den kvällen. Här är jag (första gången jag visar mitt ansikte på bloggy?):

suck my cockiness!

När det efter middagen dansades styrdans till liveorkester kände jag hur min inre Agnes Berg kom fram. (Sidospår och allmän info: Om jag varit född strax efter förra sekelskiftet; då hade jag varit Agnes Berg. Och känner ni inte Agnes: Läs ”Ut ur skuggan” av Jessica Kolterjahn. Hon är mitt mellankrigstids-jag.)

När dansgolvet så småningom blev lite röjigare kände jag mig som Brittany S. Pierce (men i Santanas klänning) där jag dansade mig svettig till Beyoncé och Avicii.

Ofokus

Kristi Himmelfärd alltså. Jag ägnar dagen åt att skriva uppgifter. Det är tråkigt och min metod med att skriva supereffektivt i fem minuter och sedan göra annat i tio och sedan skriva igen om och om är förvisso effektiv. Jag får det gjort men är så totalt ofokuserad överlag. I och för sig är hela mitt liv rätt så ofokuserat överlag just nu. Saker jag var säker på för tre månader sedan är inte alls lika självklara nu och jag är ganska säker på att jag är på väg åt ytterligare ett nytt håll efter sommaren.  Jag litar alltid på det där ”efter sommaren”. Att då ska mina vägar vara bredare och rakare.