Lite kontrast

Som en slags kommentar till det förra inlägget kan jag berätta om hur jag klockan tre i lördags morse satt i en taxi som började spela Taylor Swifts "We are never ever getting back together" varpå jag utbrister "Det här är mitt anthem!!" och börjar sjunga med för full hals. Taxichauffören sa inget men höjde radion och log lite. Här får ni videon till detta mitt anthem.



Hon är ändå bra gullig Swiftan.

Allting går sönder till slut (det är bara en fråga om tid)

För drygt en vecka sedan fick jag insikten om att jag krossat någons hjärta, på riktigt. Att jag är en sådan som jag själv har öst hat över när mina vänner kommit till mig med krossade hjärtan och trasiga själar. Jag trodde aldrig att jag kunde vara en sådan som kunde göra en annan människa så illa. Hur blev jag en sådan som sårar och smiter? Jag är inte ond. Jag vet det, men det är en konstig känsla att börja avsky sig själv. Det är varken rättvist eller vackert och jag känner mig som världshistoriens största skurk. Insikten om vad mina val och handlingar lett till har dock fått mig att förstå en tidigare dold sida hos mig själv. Den är inte fin. Jag vill ta tillbaka allt, men samtidigt förstår jag att det här en erfarenhet som jag måste genomleva. För om jag skulle spola tillbaka vore jag tvungen att spola tjugo år, minst.

Livet är verkligen en dans på rosor och krossat glas. Mest krossat glas.

There's something wrong with Sara

Jag har fått ett plötsligt behov av skräck, morbiditet och våld. Helst i form av fiktion. Jag är en av de få svenskar som inte är hooked på kriminalromaner och som inte ser skräckfilm för då kan jag inte vara ensam när det är mörkt, normalt sett. Nu vill jag helst läsa romaner och se filmer om barn och ungdomar som rövas bort och om folk som blir torterade i ödehus och om barnpsykopater. Jag undrar vad som hänt i mitt liv, vad det är för fas som jag kommit in i.

(Tips på otäcksheter tas tacksamt emot.)

Lättköpt

Attans. Jag tror att jag börjar bli exalterad inför premiären av Glee nästa vecka.

Coco och Ernst

En grej som jag är bra på, på riktigt, är att sätta ihop IKEA-möbler. En talang som jag har. En gissning om varför, är att jag besitter den fina egenskapskombinationen av att kunna läsa av intruktioner (generellt är bilder och mönster min grej), att vara ganska logiskt lagt (hänger säkert ihop med det där att se och läsa mönster), att tycka om att pyssla och att vara extremt envis. Min montera-möbler-talang har gett mig smeknamnet Ernst vilket jag bär med stolthet. Och som vilken Ernst som helst har jag en partner in crime. Min heter Coco. Det här är Coco:

Idag har jag och Coco varit på uppdrag hos Janna som inhandlat mer eller mindre ett helt nytt möblemang i samband med flytt. Slitigt, trevligt och tillfredsställande. Nu ser vi fram emot finalen av Robinson ikväll, kanske jag mer än Coco i och för sig.

No one brings you down like I

Återupptäckte den här idag. Allting har så konstig tajming.




- Forever lost in 90 days
Hade bestämt mig, du hade bestämt dig
en evighet blev så långt från det var tänkt sig.
- From early march till late in may
Situationen blev kritisk till slut blev slutet något oundvikligt
- Then i pulled out in a day
Finns det något att rädda så stannar man kvar
- To catch my breath some place far away
eller blir man rädd för varandra och drar.

Känns som jag gjort det jag kunde, men det enda jag gjort är gå under
och det verkar vara det enda jag verkligen vet är att
- No one brings you down like I

Tant Sara

Äntligen kom Ärtan (numer officiellt känd som Agnes) ut! Maja och Magnus är föräldrar till ett barn och inte till en mage. Och nu är jag tant Sara. Det känns bra. Jag tror att jag gör mig ganska bra som snälla tanten. Det var dagens höjdpunkt (även om hon kom igår kväll).

Något som hänger samman med min tanthet men på ett mer negativt sätt är att jag tycks ha fått en släng av demens. Lånade filmen "The Others" på biblioteket och tänkte att "den här har jag ju velat se länge". Sedan när jag började se på den insåg jag att jag redan sett början men av någon anledning inte slutet. När filmen sedan var slut insåg jag att jag faktiskt sett slutet också och att den inte var särskilt bra. Jag antar att det var därför jag glömt den. Men lite orolig för mitt stackars huvud blir jag.